Mikael Jakobsson har rätt i sitt inlägg (22/2). Självfallet måste statliga kulturarvsinstitutioner som Historiska museet och Riksantikvarieämbetet fråga sig hur de bäst tillvaratar det stora publika intresset för arkeologi och historia. Det befintliga allmänna och politiska stödet för offentligt finansierade kulturarvsinstitutioner och statliga museer kan inte tas för givet.
På senare år har SvD haft flera heta debatter med likartade teman. Vi ser nu några av de bekanta meningsmotståndarna ute på välkänd mark. Det mest slående bland dem som så häftigt motsätter sig varje försök till förnyelse av målsättningar och förhållningssätt av de nämnda statliga kulturarvsinstitutionerna, är att de verkar helt blunda för att samhället genomgått stora förändringar de senaste decennierna.
Arkeologi och historia är i dag inte längre en exklusiv hobby för en välutbildad medelklass som är ”nyfiken” på ”varifrån vi kommer” och som söker akademiskt sanktionerad kunskap om sina förfäder. Dessutom, som sociologen Gerhard
Schulze har visat i boken ”Die Erlebnisgesellschaft”, finns det bakom den typen av ”intresse” alldeles för ofta ett behov av att utmärka sig socialt. Genom att liera sig med de traditionella idealen från den välutbildade medelklassen visar man sin egen sociala position och svär sig fri från både den ytliga masskulturen och alla former av politisk styrning.

Men det är i dag många fler grupper i samhället som intresserar sig för det förflutna än för 100 år sedan. Historien brukas numera på många olika sätt. Enligt den tyske debattören Dieter Kapff är människorna i dagens nöjessamhälle egentligen inte intresserade av att öka sin kunskap, av utbildning, information eller intellektuell stimulans. Han hävdar till och med att de bildade klasserna från 1800- och tidigt 1900-tal inte existerar längre och att människor i dag främst söker underhållning.

Även om detta kanske är något överdrivet, är en sådan trend tydlig. Det är tråkigt att många statliga institutioner som ansvarar för historia och kulturarv inte
lyckats bättre med att möta det nutida, vitt spridda, intresset för det förflutna. Besök i museer och kulturmiljöer associeras fortfarande med finkultur. Som den brittiske arkeologen Nick Merriman övertygande visar går högutbildade människor med hög social status mycket hellre på museum än människor med låg utbildning och social status. Jag antar att likartade siffror gäller även i Sverige i dag.

Samtidigt har den populära filmarkeologen Indiana Jones blivit ett känt namn i hela världen, Erich von Dänikens Mystery Park i Schweiz är en stor framgång sedan dag ett och den brittiska succéserien om arkeologi Time Team har fått lika höga tittarsiffror som dokusåpan Big Brother.
Detta sammantaget visar på ett sorgligt sakernas tillstånd. När samhället förändras, behöver arkeologer och historiker veta exakt vad det är som nästan alla andra finner så oemotståndligt med just ”sina” ämnen. De behöver omedelbart fråga sig hur de vill positionera sitt ämne, sin profession och sina institutioner i relation till den
attraktionskraft som finns hos det förflutna. Lars Lönnroth (SvD 28/2) har rätt i att det redan finns spännande, ny forskning om just sådana ämnen. Men det krävs mer.
Frågan är inte hur arkeologer och historiker ska få människor som älskar Heinrich Schliemann, Indiana Jones, Lara Croft och tv-programmet Time Team mer intresserade av deras egen version av arkeologi och historia. Frågan är snarare vad dessa uppskattade figurer kan berätta för de professionella akademikerna om populära ämnen, teman och intressen som de bör förhålla sig till.

Liknande utmaningar finns även i andra discipliner. Som en större rapport från Economic & Social Research Council i Storbritannien nyligen hävdade är problemet inte allmänhetens brist på vetenskaplig förståelse utan snarare vetenskapens brist på förståelse för allmänheten. För att komma till rätta med denna situation kan både universiteten och ett nytt kulturarvsvetenskapligt institut komma med betydelsefulla bidrag.

Cornelius Holtorf är forskarassistent vid
institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet.