Hälsoanläggningen i Druskininkai, Litauen, är en romantisk fantasi med böljande betongband över fasaden. I Tbilisi hittar man Georgiens tidigare motorvägsministerium, en gigantisk konstruktion där byggnadsdelar hänger ut i luften.

Detta är två av de märkvärdiga byggnader som den franske fotografen Frédéric Chaubin har dokumenterat. Han har rest kors och tvärs i forna Sovjet för att fotografera byggnader uppförda under imperiets sista decennier. Nu kan han effektivt punktera myten om att Sovjetarkitektur bara var trista fyrkanter eller nyklassicistisk kitsch.

Han lyfter fram uttrycksfulla och ibland kuriösa byggen från 70-och 80-talen som ofta varit okända i väst.

Till stor del handlar det om arkitektur i det forna imperiets utkanter.

– Kanske kan mitt arbete bidra till att ge de här byggnaderna en slags historisk dimension, säger Frédéric Chaubin och tillägger att byggnaderna ofta bara betraktas som gamla och värdelösa, ibland också som påminnelser om en förhatlig regim.

Chaubins intresse för sovjetisk arkitektur föddes av en ren slump. 2003 var han i Tbilisi för att intervjua president Shevardnadze, när han hittade en begagnad bok om arkitektur i Sovjetrepubliken Georgien. Innan Chaubin klev på planet hem hade han besökt två av byggnaderna i boken. Sedan dess har det blivit många resor till forna Sovjet. Nu har Frédéric Chaubin samlat 90 byggnader från 14 tidigare Sovjetrepubliker i en egen bok. Hans foton har visats på utställningar i USA och Japan, och just nu ställer han ut på Museet för samtidskonst i Karlsruhe. Chaubins projekt handlar inte om ruinromantik eller om fascination inför post-sovjetiska miljöer på dekis. Istället skapar han ett sammanhang kring de märkliga byggnader han dokumenterat.

Sovjetisk arkitektur var uttryck för ett politiskt system. Allt byggdes i offentlig regi, och makten kom med dekret om lämplig estetik. Enligt den gängse bilden är sovjetisk arkitektur från 60-talet och framåt synonym med en anonym modernism av tristaste slag.

– Men det fanns arkitekter som tog sig ut ur mainstream-fåran. Under Sovjets sista år uppstod en mångfald, med olika uttryckssätt sida vid sida, säger Frédéric Chaubin som menar att denna brokighet blir särskilt tydlig i det väldiga imperiets mer perifera delar.

Här kunde arkitekterna plötsligt anknyta till regional kultur och byggnadstradition; de sökte sig bort från en slätstruken Sovjetstil. Byggnaderna visar också att arkitekterna arbetade med ett fönster öppet mot väst. I byggnaderna finns bland annat influenser från Gaudi, Aalto och de japanska metabolisterna.

Chaubin ser de märkliga byggnadsverken som ett uttryck för ett imperium på väg att falla samman. Han är ingen arkitekturhistoriker, men i sin bok lanserar han teorin om en arkitektonisk guldålder under de sena Sovjetåren, med utrymme för formexperiment och egensinnighet.

– Kanske har jag fel, säger han med ett skratt. Men han tillägger sedan att han stämt av sin teori med akademiker i Ryssland, som läst hans text och funnit den rimlig.

I boken kallar han byggnaderna för ”estetiska outsiders i ett hav av grått”. Men i dag har dessa byggnader mycket emot sig. De sovjetiska byggnadsmaterialen var ofta usla och svåra att underhålla. Och för många väcker sovjetisk arkitektur minnen av förtryck och maktfullkomlighet. Några av byggnaderna i Chaubins bok är redan rivna. Andra står tomma och på något sätt ensamma; arkitekturen Chaubin dokumenterat i olika delar av forna Sovjet är inte längre del av en gemensam struktur.

– De tillhör det kulturella arvet efter Sovjet, säger Chaubin som ofta får frågan om det finns en nostalgisk dimension i hans projekt. Den frågan brukar han besvara med ett bestämt nej.

Och han är väl medveten om att många av byggnaderna han dokumenterat riskerar att försvinna. De byggdes i en tid när all mark var i statlig ägo, men i dag kan de ligga på tomter som har ett högt marknadsvärde.

– Många av dem tar dessutom mycket mark i anspråk. Det handlar ofta om byggnader som brer ut sig. I termer av fastighetsutveckling är det mycket mer intressant att riva dem och bygga något nytt.