Jens Lapidus gäspar. Gång på gång. Mitt under en fråga vänder han på huvudet, tittar bort och öppnar munnen i en rejäl gäspning.

I det här fallet bör nog beteendet inte tolkas som arrogans, inte ens från ett stjärnskott som sålt 400 000 exemplar av sin debutroman. Klockan börjar närma sig halv åtta på kvällen. Jens Lapidus har arbetat hela dagen i tingsrätten som advokat, och timmarna därefter avverkat intervjuer på löpande band.

Han är inte jättepigg.

- Böckerna växer delvis fram ur det jag upplever på jobbet. Skrivandet är fortfarande på något vis en hobby, säger han.

Sedan debuten Snabba cash kom ut för snart två år sedan har Jens Lapidus bytt affärsjuridiken på firman Mannheimer Swartling mot brottsmål, familjerätt och migrationsmål på Försvarsadvokaterna. Byrån är bland annat känd från målen med de så kallade Stureplansprofilerna och dödsmisshandeln av en 16-åring på Kungsholmen. Dagens rättegång var ett butiksrån.

Där han sitter med gelé i håret och mörk kostym, av tidskriften Café utsedd till Sveriges bäst klädde man, är det svårt att greppa att han blivit känd för att skriva hårdkokt om gangstrar, langare och småtjuvar. ”Lapidus har fajtats för lite för att fullt ut kunna förstå sina snubbar” skrev en recensent om Snabba cash. Desto fler hyllade den som en realistisk bild av Stockholms undre värld.

Jens Lapidus säger att flera av hans klienter har berättat att de gillar boken.

- Många av dem har inte läst så många böcker i sitt liv, så det är kul att jag sysslar med någon form av folkbildande verksamhet. Det blir också en bekräftelse på att min blandning av research och påhitt faktiskt lyckas träffa en viss trovärdighet.

Faktum är att realismen i Snabba cash fick många att undra om den var verklighetsbaserad. Själv säger Jens Lapidus att han bara är vaken för detaljer. Hans skildringar av kriminella, brats och poliser bygger på en blandning av saker han snappat upp i arbetet, på tunnelbanan och i raptexter. Han gör också mycket research på internet.

- Mitt tips till någon som vill skriva om olika subkulturers jargonger är att fokusera på tre områden. Det första är pengar, lax, cash, para. Det andra är narkotika, jointar, kola, gås, charlie. Det tredje är sex. Prickar man in rätt ord där så kommer man ganska långt.

Debutromanen var en hårdkokt thriller om kokainaffärer och maffia kring Stureplan i Stockholm. Nya Aldrig fucka upp går i samma stil, men författaren har lämnat den glamourösa krogvärlden. Bokens tre huvudpersoner är en ung irakier som är skyldig juggemaffian pengar, en polis som lockas över på fel sida av lagen och en före detta legosoldat som för ett enmanskrig mot hustrumisshandlare. Deras öden flätas ihop i en historia som involverar såväl Palmemordet som feministisk facklitteratur.

Liksom i förbifarten kommenterar karaktärerna frågor som integration, etik inom poliskåren, hanteringen av före detta interner. Jens Lapidus medger att boken är samhällskritisk. Samtidigt är han medvetet otydligt för att låta historierna stå för sig själva, inte inordnas under en agenda.

- Jag har ingenting emot litteratur med budskap, men det är inte det jag vill göra. Jag har läst alla möjliga tolkningar av Snabba cash, alltifrån att jag glamouriserar kriminalitet till att jag gör propaganda för hårdare lagar. Själv tyckte jag att den var ganska kritisk till Stureplanskulturen, men en del såg det som att jag var en brat som skildrade min värld.

Marknadsföringen av Aldrig fucka upp är en av förlaget Wahlström & Widstrands största pr-satsningar någonsin. På författarens hemsida har de tre huvudkaraktärerna varsin blogg. Utomhus och i Stockholms tunnelbana hänger reklam. Målsättningen: Boken ska sälja ännu bättre än Snabba cash.

Själv fortsätter Jens Lapidus att arbeta heltid, och gör alla intervjuer på lunchraster och kvällar. Lugnt konstaterar han att han inte har några långsiktiga visioner för sitt författarskap.

- Det är inte ens säkert att det blir fler böcker. Jag kanske förstör mitt skönlitterära språk av att sitta och skriva inlagor hela dagarna.