Årets upplaga av bokmässan i Leipzig (20-23 mars) lyckades, trots Irakkrig och allmän konjunkturnedgång, slå nya publikrekord. ”Läsarnas och författarnas forum”, brukar den kallas med tydlig adress till storebrodern i Frankfurt, denna överspända tummelplats för marknadsmässig gemenskap, som sedan en tid tillbaka dessutom brottas med en mängd logistiska problem. Men det betydligt mer avslappnade evenemanget i Leipzig verkar ännu stå relativt stadigt, och vill man få en hyfsat god inblick i den tyska samtidslitteraturens rådande strömningar gör man klokt i att hålla sig à jour med begivenheterna där.
Jag vet inte i vilken utsträckning det svenska branschfolket och utsända ”förlagsspioner” orienterar sig i och tar intryck av den här typen av nationellt präglade mässor, men enligt Süddeutsche Zeitungs litteraturredaktör Thomas Steinfeld är det inte mycket bevänt med det svenska gensvaret på tyskarnas för närvarande gränslösa intresse för svenska böcker. (Låt vara att denna boom, med undantag för P O
Enquist, nästan uteslutande utgörs av deckarförfattare: Edwardson, Mankell, Marklund, Nesser.)
I en debattartikel i Expressen för en månad sedan skrev Steinfeld om denna ensidiga kärleksaffär (3/3), vilken i sin tur flyktigt kommenteras i SvD, där bland andra Norstedts Svante Weyler och Natur och Kulturs Christian Reimers bemöter förebråelserna (16/3). Och även om Steinfelds resonemang haltar något - kan man överhuvudtaget jämföra en presumtiv läsekrets på 100 miljoner med en på knappt 10 miljoner, och hur ser det tyska intresset för den svenska litteraturen egentligen ut om man bortser från deckarna? - kvarstår faktum: andelen översatta tyska (och överhuvudtaget centraleuropeiska) böcker tangerar ständigt nya bottennivåer.
Att en förläggare tvekar inför utsikterna på några hundra sålda exemplar per bok är möjligen förståeligt. Men det finns onekligen tillfällen då man skakar på huvudet åt det litterära omdömet på de stora förlagen. Natur och Kulturs hårdlansering av det 20-åriga ”litterära
underbarnet” (i själva verket knappt skrivkunniga) Benjamin Leberts roman ”Crazy” härom året kan tjäna som exempel. Resultatet av den satsningen: 200 sålda exemplar. Det är inte utan att man skulle vilja höra förlagets litterära motiv till att satsa på en undermålig tysk debutant - för det är väl inte så att man gick på en rejäl mina genom att snegla på utländska försäljningssiffror?
Min poäng är att om man är villig att slänga pengar i sjön, kan man väl lika gärna spendera dem på kvalitativa, exklusiva och solida författarskap, vars ”konjunkturer” möjligen är svajiga, men där böckerna har goda utsikter att åtminstone nå ut till en liten men trogen krets på, säg, ett par tusen svenska läsare.
Vill man som förläggare inte berömma sig av att inlägga förtjänster om den goda europeiska litteraturen, eller har alla former av idealism - ”Den boken måste vi bara ge ut!” - en gång för alla förflyktigats?
För inte så värst länge sedan bemödade sig storförlagen om att åtminstone låta översätta och ge ut de mest
centrala tyskspråkiga författarna. I dag ser det annorlunda ut, och man har sedan länge övergivit världsnamn som Martin Walser, Christa Wolf, Christoph Hein och Elfriede Jelinek, trots att de ännu kommer ut med det ena spridningskraftiga - och viktiga! - verket efter det andra. Mot denna bistra prognos har Svante Weyler (en gång i tiden en utmärkt ambassadör för den tyskspråkiga litteraturen) minsann svar på tal, om än ett huvudlöst: ”Jag anser att de främsta tyska författarna redan har kommit ut på svenska”. Men han tillägger storsint att det är ”verkligen pinsamt” att de aldrig gett ut Uwe Johnsons ”Jahrestage”. Som om det nu var för sent!
Men kunde inte storförlagen - även med denna avgjort tvivelaktiga förtänksamhet - åtminstone då och då ge blanka fan i marknadsläget, och låta seriösa svenska bokläsare få en möjlighet att ta del av den livaktiga litteratur som skrivs i Europas största språkområde? Visst översätts det böcker, men inte tillnärmelsevis i den utsträckning man kunde begära. I stället
låter man efterfrågan styra tillgångarna, och verkar inte reflektera så mycket över tillgångarnas möjligheter att faktiskt också påverka efterfrågan.
Martin Lagerholm är litteraturkritiker i SvD.
Martin Lagerholm
