Man kan undra om boken inte egentligen borde ha hetat ”Gud och hela världen”, ty det är vad den handlar om. Istället har Christian Braw, docent vid Åbo akademi och präst i Svenska kyrkan, valt den något – men också bara något – beskedligare titeln Förnuft och uppenbarelse. En berättelse om aristoteliskt tänkande i teologin. Ämnet är förfärande stort och svårt. Man kan vid ­första ögonkastet undra om inte för­fattaren tagit sig vatten över huvudet. Ty vill man följa det aristoteliska tänkandet under ett par tusen år från Clemens av Alexand­ria och Tertullianus fram till Hans Hof och Hampus Lyttkens, gör man det sannerligen inte lätt för sig. Det blir som att skriva om Gud och hela världen.

Ändå är det inte häri som skon främst klämmer. Problemet ligger på ett annat plan: att en hedning och förnuftsmänniska och urbota empirist som Aristoteles alls kunnat påverka teologins utövare och andra trons hjältar. Ty detta är verkligen paradoxalt. Hela Aristoteles tänkande går ju stick i stäv med den kristna tron. Denne inbitne rationalist trodde inte ett ögonblick att sanningen kan inhämtas via gudomlig uppenbarelse. Den uppnås enligt honom via kunskap och förnuftigt tänkande och helst genom studier av den synliga världen här och nu. Och därmed basta!

Och liksom för att göra det hela ännu värre brukade Aristoteles anse att världen funnits till i all evighet (varmed ju någon skapare inte behövs), att själen är dödlig (varmed man kan stryka ett streck också över uppståndelsen) och att människan av egen kraft kan bli fullkomlig (varmed någon frälsare icke göre sig besvär). Hur kan en sådan hedning och frifräsare bli till en idol hos de kristna teologerna? Braw inser komplikationerna. Det är fullkomligt absurt att Aristoteles – han som föraktade allt ”transcendentalt månsken” – blev en sådan inspirerande kraft i det religiösa tänkandet. Och likafullt blev han det – genom årtusenden! Det är just därför som Braw skrivit sin bok. Syftet är att visa hur Aristoteles mot alla odds kunnat bli det.

Bokens vådliga dilemma har författaren alltså förvandlat till en intellektuell finess, till en poäng. Han gör det med besked. Från början till slut visar han att Aristoteles i regel måste missuppfattas, feltolkas rejält för att kunna utöva ett sådant inflytande. Och misstolka honom, det är just vad många fromma teologer gjorde. Nästan ingen av dem läste honom på hans egna villkor. Alternativt tillskrev man honom idéer som han själv aldrig omfattat. Någon ansåg rentav att han nog bör ha suttit och tänkt på Jesus Kristus, när han skrev. Vilket är milt talat uppseendeväckande: Aristoteles levde ju mer än 300 år före Kristus.

Till en del vandrar Braw naturligtvis på marker som är väl plöjda sedan länge. När han med sällsam energi visar vad Aristoteles betytt för Thomas ab Aquino rör han sig i en terräng där många lärde traskat före honom. Det intressanta i boken blir snarare att han hittar Aristotelesinflytanden också där man inte väntar sig det. Augustinus, som normalt brukar uppfattas som platonist, var tydligen inte så kemiskt fri från aristoteliskt tankegods som man lätt inbillar sig. Och Luther som for ut i de vildaste smädelser mot Aristoteles, ”den fördömde, högmodige, skalkaktige hedningen som med sina falska ord fått förföra och ­bedraga så många av de bästa kristna”, svänger sig ogenerat själv i all hemlighet med diverse aristoteliska kategorier, när han skall predika sin egen lära om nådens primat. Då duger plötsligt substans- och form-, aktivitet- och passivitets-begreppen, fastän de egentligen inte skulle få göra det.

Det slår formligen lock för öronen när Braw till och med hittar Aristotelesinfluenser hos en mystiker som Johannes Tauler och sedan rusar vidare genom århundradena ända fram till Lechard Johannesson och Gunnar Rosendal. Ibland blir Aristoteles förstås bara en teologernas slagpåse, men även en sådan kan ju verka upphetsande, om inte annat så på den egna slagtekniken.

Man läser inte Christian Braws bok på en kafferast. Även den som läser den grundligt kan ­ibland reta sig på de många upprepningarna liksom på att de många facktermerna på grekiska har tryckts utan diakritiska tecken. Helheten ger därmed intryck av god lärdom och visst slarv. Den nedlåtande hållningen till Ingemar Hedenius är störande, det verkar som om författaren inte läst honom nämnvärt.

Men frånsett sådana malörer är boken rolig och läsvärd, åtminstone för alla som tycker att teologisk dogmhistoria är minst lika spännande som diverse annan idéhistoria. Särskilt när den vilar på gudomliga missförstånd!