Det brukar kallas världens ensammaste yrke, författarens. Vecka efter vecka hukad framför tangentbordet med tankarna som enda sällskap. Och ljudet från högtalare eller lurar, visar det sig. Referenser till kompositörer och popband är vanliga i skönlitteraturen och nyligen berättade den skotske deckarförfattaren Ian Rankin i SvD att han använder sig av fyra album för att skapa skrivro, bland annat Brian Enos ambientklassiker Music for airports.

–Vi gillar musik, vi författare, och de som skriver bra har någon sorts musikalitet. Kopplingarna mellan musik och skrivande kan vara oerhört komplicerade på somliga sätt – och oerhört enkla på andra, säger Jan Arnald.

De som har läst hans böcker, oavsett om de publicerats under eget namn eller skrivits under deckarpseudonymen Arne Dahl, kan inte ha undgått hans musikintresse. Debutdeckaren Misterioso är namngiven efter jazzpianisten Thelonius Monks stycke med samma namn – och en sällsynt inspelning av den betyder mycket för storyn – och sedan dess har det figurerat mycket musik i Arnalds böcker. I hallen i hans lägenhet står det en elgitarr i ett stativ, på väggen hänger en tavla med motivet från Radioheadskivan Hail to the thief. Vi sitter i köket med utsikt över Västerbron och pratar om hans nya roman Intimus, där två människor återknyter kontakten med varandra 20 år efter en magisk natt på en strand i Australien.

–Det är en kärleksroman, men också en tragisk roman om minnen och deras bedräglighet. När jag började jobba med den var jag ute efter en musikalisk struktur och fann den i Joseph Haydns Jesu sju sista ord på korset. Det är sju satser i hans komposition och sju kapitel i min bok, säger Jan Arnald.

Kapitlen i Intimus skrevs med de korresponderande satserna som ledmotiv och visst anar han det i textens varierande tempo, men tycker ändå att likheterna är mest känslomässiga. Det är svårt att analysera sitt eget arbete, särskilt i relation till en annan konstform. Påverkas rytmen i texten av det man lyssnar på? Kanske, kanske inte, säger Jan Arnald och ögonen under det rufsiga håret blir fundersamma. Däremot finns det betydligt mer handfasta exempel på hur musiken har inspirerat honom i skrivandet. När han skrev Arne Dahl-deckaren En midsommarnattsdröm lyssnade han mycket på King of pain med The Police och textraden ”There’s a butterfly trapped in a spider’s web” fastnade i huvudet.

–Där fick Sting till en bra bild som jag använde mig av. Nätet hamnade i Kerstin Holms rum på Polishuset och fick henne att inse att olika fall hängde ihop. Jag var rätt förtjust i den lösningen. Ska man ha musikreferenser får det inte bara bli namedropping eller att någon är en Rolling Stones-typ, då blir det bara platt.

Skriver du alltid till musik?

–Nej, jag måste ha nått den där fasen där texten rullar på. I början, när jag sitter och funderar, vill jag ha det tyst och drar mig kanske undan i en stuga eller något sådant. Jag står inte ut med bakgrundsmusik utan lyssnar alltid väldigt koncentrerat så det krävs att jag har kommit in i ett flöde för att det ska fungera.

Gitarren i hallen är ingen dekoration, som ung spelade Jan Arnald i popband. Författaren Per Odensten har också bakgrund i musiken, fast då i jazzen. Nässjöbon skriver alltid till musik, fast då gäller klassiskt –inspelat på kassettband från radions P2. Arbetspassen blir 45 minuter, sedan måste han vända på bandet och får därmed en kort paus för att ta ny sats.

–Musiken skapar mitt arbetsrum, den ger mig klarhet och koncentration. Bach och Mozart finns ständigt med, de ger mig en sorts vänskaplig värme som får mig att tänka bättre, skriva bättre. För mig är musiken lika viktig som pennan, säger Per Odensten.

Han vill inte att arbetsmusiken ska vara för påträngande och ratar stycken som Ravels Bolero och Stravinskijs Våroffer på grund av deras explosivitet och uttrycksstyrka.

–Men annars är inte mitt lyssnande kopplat till enskilda musikstycken, utan den speciella anden som konstmusiken kan skapa. När jag går in i det rummet, då kan jag inte bli störd.

Många författare vill ha instrumental musik eftersom de tycker att röster och budskap förstör koncentrationen. För journalisten Caroline Ringskog Ferrada-Noli, som romandebuterade med Naturen i höstas, är det tvärtom. Hon jobbar bäst till hiphop – ju nyare desto bättre.

–Hiphop är så poetiskt och verbalt, jag fnissar åt rimmen medan jag skriver och blir inspirerad. Inte så att jag skriver hiphoptexter, det skulle ju vara direkt pinsamt, men rapparna behandlar språket på ett sätt jag gillar.

Hon drar paralleller till när hon dj-ar på klubbar och försöker manipulera publiken till att må så bra som möjligt genom att spela rätt musik och menar att spellistorna hon gör i datorn ska fungera på ungefär samma sätt, fast för henne personligen.

–Jag gillar musik som är modern och försöker skriva på ett modernt sätt, fast inte klyschigt modernt, om du förstår vad jag menar.

Musiken som inspirationskälla, såväl tematiskt som tekniskt. Musiken som ett sätt att samla tankarna, stänga ute omvärlden eller placera sig själv i ett skapande sammanhang. Det finns antagligen lika många förhållningssätt till musik som det finns författare.

–Jag skriver väldigt sällan till musik. Den stör i försöken att hitta en rytm i språket. Jag tror det har att göra med att jag är väldigt känslig för intryck, jag kan till exempel inte jobba på kaféer, vilket är tråkigt, säger Mirja Unge.

På senare år har hon börjat skriva mer och mer dramatik och berättar om försöken att fånga jargongen hos ett ungdomsgäng, sättet replikerna balanserar mot varandra.

–Då ljudar jag dem högt för mig själv, så att det låter rytmiskt –en sorts förhöjt talspråk.

Hur uppfattar du tystnaden?

–Den finns ju inte, men man vänjer sig vid vardagsljuden. Vi har precis flyttat, så det är lite ovant här än. Jag var faktiskt och tittade på ett arbetsrum nyligen och det första jag reagerade på var suset av en fläkt. Jag frågade konstnären som jobbade där hur hon stod ut med ljudet. Hon lyssnade på radio, men det funkar inte för mig, säger Mirja Unge.

Författaren Björn Ranelid lider av tinnitus och musik är ett sätt att hantera de ovälkomna ljuden i skallen, men han berättar att det absolut inte är något krav. Han kan skriva under vilka förhållanden som helst, men visst minns han åren i Ystad när Jussi Björlings röst hördes ända ut på gatan från författarens lägenhet på fjärde våningen.

–Jag tycker om teknisk skicklighet: Pavarotti, Jussi, Céline Dion och konstnärer som Odd Nerdrum. Somliga verkar tycka att det är något att skämmas för, ekvilibrism och virtuositet, men jag förstår inte varför man ska göra sig sämre än vad man är, säger Björn Ranelid.

Skiljer sig en poets förhållande till musik från, säg, en deckarförfattare? Korta rader med hög abstraktionsnivå jämfört med ett svepande flöde av brottsplatser och polisjargong? Det är naturligtvis omöjligt att svara på –ingen författare är den andre lik. Men såväl Mirja Unge som poeten Ann Jäderlund funderar över att mer monoton och meditativ musik kan fungera bra när man skriver lyrik. Under en period skrev Jäderlund till en skiva med fornnordiska klanger.

–Medeltida instrument och väldigt monotont, det fanns inget system i det. Jag var bortrest och befann mig som i ett vakuum, men det blev som en ritual att lyssna till den skivan.

En annan sorts repetitiva toner, John Coltranes jazzklassiker A love supreme, inspirerade Jäderlund till texter i diktsamlingen Kalender röd, där begreppet En kärlek högre finns med.

–När jag skriver vet jag sällan vad det ska bli och jag tycker om musiker som fungerar på samma sätt. Den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på In the heart of the moon med Ali Farka Touré och Toumani Diabaté och vad jag förstår är den i stort sett hopjammad, säger Ann Jäderlund.

Henning Mankell har också funderat över musikalisk improvisation och skrivande. Ystadpolisen Wallander har ju uppmärksammats för sitt operalyssnande och författarens musikintresse är djupt rotat. Han är faktiskt döpt efter sin farfar, kompositör av pianomusik som fortfarande spelas.

–När jag var fem år lärde jag mig spela fiol, när jag var sex år lärde jag mig skriva. Då lade jag undan fiolen.

Henning Mankell menar att musiken är grunden till allting och den största inspirationskällan han vet.

–För att ta ett drastiskt exempel: Charlie Parker. Han kunde spela tio minuter långa improviserade solon men hamnade alltid rätt. Hur då? Jo, han visste vart han skulle. Det är ungefär samma sätt när man skriver.

Däremot vill Henning Mankell inte lyssna på musik medan han jobbar, det distraherar för mycket. Han berättar om när han skrev Den vita lejoninnan i Maputo, Moçambique, och bodde tätt inpå sina grannar. De lyssnade på sina radioapparater på högsta volym och Henning Mankell kunde räkna till tre olika radiokanaler i den omedelbara närheten.

–Till slut ropade jag att de väl åtminstone kunde lyssna på samma program. Vänliga som de var stängde de av radioapparaterna i tio minuter, då antog de att jag hade skrivit färdigt vad jag skulle. Efter den erfarenheten anser jag mig vara luttrad mot alla sorters ljud, men jag skriver helst i tystnad, säger han.