August Strindberg är den store hämnaren – och självplågaren – i den svenska litteraturen. Han var elegant, dräpande, ömklig, hänsynslös och rolig. Oförrätter förvandlade han till litteratur, till skön litteratur. Kanske är det en skröna men han lär ha sagt till en kritiker: ”Vi ses i min nästa roman!” Sannolikt verkställdes hotet och om kritikern, som det ibland sägs, var Carl David af Wirsén fick han på käften i Det nya riket.

Pennfäktaren Strindberg visste vad han gav sig in på när han etablerade sig som författare och hans passionerade personlighet försatte honom ofta i upphetsande situationer. I ett brev 1885 till den yngre blivande kollegan och senare ovännen Verner von Heidenstam skrev han:

”Ett ord innan du blir författare! Det finns intet så rått yrke, så berövat all finkänslighet som detta! Om du visste huru livet ter sig när man såsom författaren måste göra, klätt av sig naken på ett torg, huru man som en vampyr får suga sina vänners, sina närmastes, sitt eget blod! Husch! Och gör man det ej, så är man ej författare.”

Författaren som vampyr är en bild som följt med oss in i vårt århundrade. Han eller hon är ju en observatör som hela tiden skannar av miljöer, samtal och personer i deras närhet. De lyssnar och arkiverar och sen skrider de till verket.

Möjligen är det därför inte helt ofarligt att vistas i författares närhet.

Uppgörelsen och för den delen självuppgörelsen har en lång tradition inom prosan, dramat och lyriken. Inget lämpar sig egentligen bättre än ord för att söka den sanning som är ens egen. Författaren är den gud som skapar sin värld och sen är det vi andra som väljer att ta del av den eller ej. Ungefär så tycks det också ha varit för Felicia Feldt vars roman Felicia försvann – en titel som snarare rymmer sorg än vrede – nu blivit så omtalad (se SvD 8/1 och 13/1). Av det som sagts och skrivits om denna bok framgår att det är en rasande oförsonlig anklagelse mot den egna modern, Anna Wahlgren.

Får man alltså under romanens skyddande pansar ta heder och ära av sina föräldrar, närstående eller andra människor i ens närhet? Rätt eller fel? Det finns inget enkelt svar för den som känner sig förorättad väljer att förlåta, försonas eller rent av hämnas. Det är dock ofrånkomligt att den självbiografiska konfrontativa romanen – tänk också Carina Rydbergs Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar eller Lars Noréns dagbok – innehåller mer eller mindre öppna inslag av hämnd. Till skillnad från många historiska kulturer – illustrerad i Odyssén – söker vi idag dock hellre den förlåtande och försonande litteraturen som erbjuder en lösning snarare än lågintensivt krig.

Strindberg däremot var konfrontativ och hade ett språk som tillät det. För till syvende och sist handlar det dock om huruvida det är välskriven litteratur. Det är först när en ”uppgörelseroman” – i likhet med Jan Myrdals lysande Barndom – tar steget bort från personlig vendetta till att vara ett psykologiskt och samhälleligt relationsdrama av allmänt intresse som det blir stor litteratur.

Kaj Schueler är kulturchef på Svenska Dagbladet.