Det börjar trögt. Redan på presslunchen som hans förlag anordnar i juni tittar Sami Said stint ner i tallriken när hans förläggare Richard Herold säger att det här är en debut utöver det vanliga.

Sedan vill han helst ha frågorna i förväg, allra helst mejlintervjuas. Vi bestämmer oss för att ses ändå, han flyger från hemstaden Umeå till Stockholm och vi träffas på hans förlag vid Humlegården.

Han skulle egentligen med rak rygg och krona på huvudet kunna kliva upp på en scen och vräka ur sig vad han vill efter de unika hyllningar han i dagarna fått för sin debutroman ”Väldigt sällan fin”. Men han mumlar tyst när vi tar hissen upp för en lugnare vrå i en röd soffgrupp på femte våningen. Jag hinner tänka att han kanske ändå har rätt mycket gemensamt med huvudpersonen Noha i romanen, han som föredrar att vara för sig själv och läsa eller skriva.

Väl i den röda fåtöljen med utsikt över den regnfyllda himlen över Humlegården är det som om något händer. Sami Said börjar lite trevande, undrar över bandspelaren.

–Vad ska vi göra ifall jag vill ändra sedan? skämtar han och ler försiktigt.

Men snart är han igång. Med blicken först riktad mot golvet berättar han att han själv inte har läst några av recensionerna, de som innehåller sådant som ”makalöst begåvad”, ”psykologiskt trovärdig skildring”, ”en driven och skickligt uppbyggd debutroman”, och ”en av de bästa svenska debuterna jag läst”. Själv har han, som vanligt, isolerat sig på biblioteket på dagarna och suttit hemma och tittat på tv-serier på kvällarna. Men jo, förlaget och mamma och pappa har ringt.

–De sa att de var stolta, säger han om föräldrarnas reaktion och göteborgskan dyker upp.

–Fast i helgen började jag tänka att allt var ett påhitt, att det var därför Oskar, en vän till mig, hade förbjudit mig att läsa recensionerna. Folk är ju väldigt beskyddande. Det skulle kunna vara så att alla har hittat på att recensionerna är positiva. Och så undrar man: kan något vara bra på ett sätt så att alla gillar det? Jag hade inte intresserat mig för en sådan bok.

Att han inte har läst recensionerna beror alltså på Oskar, kompisen som verkar se till att han håller ordning på sitt liv.

–Han vet att det alltid går ut över honom om jag blir irriterad på något. Jag har en tendens att fastna i saker. Igår ringde till exempelvis någon som ville ha med mig i radio. Hon sa en massa grejer, men det enda jag kom ihåg var att hon kallade boken för dråplig. Efter det var hela dagen förstörd, jag kunde inte tänka på något annat.

–Man kan inte använda ordet dråpligt för att beskriva något man gillar, jag skulle använda det om jag ville vara nedlåtande!

Så i går var det synd om Oskar?

–Ja, när jag ringde honom sa han att jag inte fick gnälla mer. Han tycker att jag för evigt har förverkat den rätten. Men vadå? Tänk om jag får cancer? säger han och trycker ihop sin vita Beppehatt som han tagit av sig och visar därmed sitt intensivt lockiga hår.

Det var även Oskar som såg till att manuset blev utgivet. Sami Said var besatt av att bli utgiven på Norstedts. Så han skickade det dit och till Albert Bonniers. När han fick refuseringsbrev från dem snodde Oskar manuset och skickade in det även till bland andra Natur och Kultur, berättar Sami Said. (Någonstans här börjar jag undra om den fantastiske Oskar verkligen finns, men hans existens intygas av både Sami Said och hans förläggare.)

–Oskar ringde mig mitt i natten, klockan två, för att berätta att det blivit antaget. Vi bråkade i en halvtimme om att han ringde så sent innan han fick ur sig vad han ville.

Det låter som en filmscen…

–Oskar har skrivit en bok om mig, som nog kommer ut i höst.

Sami Said var nervös inför recensionerna, för att ingen skulle ”fatta grejen”, att ingen skulle tycka att det var roligt. Han var inte heller nöjd med boken när han skickade in.

–Nej, jag hade en lång lista med grejer som jag ville jobba med, men jag orkade inte mer.

I Väldigt sällan fin berättar han om Noha, en ung muslimsk man med eritreanskt ursprung, som bor i Göteborg men som i romanens inledning lämnar föräldrar och syskon i Göteborg för att studera religionsvetenskap i Linköping. Han föredrar ensamhet, men trots att han drar sig undan tar folk kontakt med honom. Snart har han Fredrik efter sig som – utan Nohas påverkan – konverterar till islam och byter namn till Abdul. Och så Anna, en ”hon” som han plötsligt är alldeles för nära…

Allt tar en abrupt vändning när farfadern i Eritrea dör och Noha tvingas följa med sin far och bror till födelselandet. Där nås han, motvilligt, av vissa insikter. Boken är, om inte dråplig, så skriven med en lågmäld humor som blandas med tunga ämnen om vem man är, vilken betydelse nationalitet och religion har – och så det där med ensamhet.

Berättelsen flyter på i en egen ton. Fast enligt Sami Said var språket skevare förut.

–Jag har varit orolig för att förlaget har rätat upp för mycket. När vi har bråkat har de sagt: ”Du har fått igenom en massa skeva meningar, det måste komma några normala meningar ibland.”

Det finns olika versioner av hur han fick idén till Väldigt sällan fin. Oskar har påstått att Sami Said ett tag gnällde mycket på muslimsk invandrarlitteratur och att han snart började skriva. Själv minns han det som att han gjorde en intervju med en Sverigedemokrat (en liknande finns med i romanen), det blev stommen till boken.

Sami Said har skrivit så länge han minns. Han är disciplinerad, skriver 8–10 timmar varje dag, men slänger nästan allt. Han lönearbetar bara minimalt, som lärarvikarie.

–När det går dåligt en dag straffar jag mig med att jag måste jobba nästa gång de ringer. Ibland gör det att jag kommer på saker jag inte tänkt på innan, men oftast förstör det bara dagen. Det funkar bra som straffstrategi, då ojar jag mig inte lika mycket dagen efter.

Likheterna mellan Noha och författaren själv är uppenbara, de kommer båda från Eritrea, de har båda bott i Göteborg och studerat i Linköping, de är båda skelögda och föredrar båda att vara ensamma och läsa eller skriva. Vännen Oskar lär ha sagt att det är en exakt redogörelse av Sami Said själv. Lite oväntat berättar han att han från början kallade huvudpersonen för Sami.

–Det kändes roligt, men jag tröttnade efter ett tag. Det blev meningslöst. Från början var allt jag skrev påhittat, allt om Eritrea och islam och ganska mycket om Linköping. Men för varje gång jag gick igenom det blev det mer på riktigt.

Sami Said ville beskriva Nohas oförmåga att knyta an till andra människor (något han lyckas glänsande med). Samtidigt har Noha en tydlig dragningskraft. Hans skapare vet varför, han säger inte nej, precis som Sami Said själv.

–Noha funkar bara med människor som är påflugna. Så är alla mina egna vänner också.

–Vänner som inte är så blir jag inte vän med, för de anstränger sig inte.

Även om det finns likheter så funderar inte Sami Said på frågorna boken tar upp, om vem man är och vad som är hemma. Han säger att han inte är så djupsinnig.

–Jag ville skriva om de där frågorna, fast inte som ett inlägg i en debatt. Men jag träffade ofta folk som våndades av sådana frågor och jag förstod inte. Frågorna kändes väldigt abstrakta, jag kunde inte se hur det skulle förändra deras liv om de kom fram till något.

–Jag tror inte Noha skulle kunna hitta något om sig själv i Eritrea. Förmodligen är han bara ett större freak i Eritrea, det finns ett större tryck där på att man måste vara social. Jag har själv alltid varit ett freak bland eritreaner.

Kom du på något om dig själv när du skrev om Noha?

–Jo. Jag började misstänka att Noha har Aspergers och har funderat på om jag har det själv också. Jag har kollat kännetecken och ganska många stämmer in på mig, men jag vet inte om det är tillräckligt många, säger han, ler och gör det omöjligt att – som flera gånger under intervjun – vara säker på om han menar allvar.

–Jag tänker bara att jag får skriva om det. Karaktären jag skriver om nu har mer uttalad Aspergers.

Noha säger en hel del drastiskt, ofta i protest mot fördomar, som att man i Eritrea hugger huvudet av muslimer som konverterar till en annan religion. Mycket av det han tänker balanserar på något slags gräns. Sami Said har själv varit rädd för att vara för kontroversiell.

–Ooooh ja! Jag nojade hela tiden, det gör jag fortfarande. Noha säger ju fel saker. Fast en del har jag censurerat. Jag har varit mest orolig för att eritreaner och muslimer skulle bli upprörda, men alla verkar bara stolta. Jag vet inte om det stämmer, men de säger det.

Han tittar upp, visslar lite väsande och rastlöst, det har han gjort allt oftare de senaste minuterna. Samtidigt som han undrar hur länge vi ska sitta här konstaterar han förvånat att han kan prata. Kanske är det medieträningen han har fått från förlaget, funderar han.

–De säger att vad man än gör så gör man det bra. Då blir jag misstänksam. Men jag vet inte, jag kanske är ”natural”, säger han och ler – igen, uppenbart nöjd.

–Jag brukar vara kass på sådant här, men jag misstänker att de la något i mitt vattenglas. Jag tror det är Oskar igen. Jag brukar vara väldigt stressad och skulle vara ganska tyst annars.

Det kanske är debuten som gjort det?

–Nej, varför skulle det förändra någonting? Ni hade bara tur att jag drack vatten förut.

FLER SKÖNLITTERÄRA DEBUTANTER I HÖST

Ia Genberg
”Söta fredag”
Weyler förlag

Journalisten Ia Genbergs uppenbara språkglädje bär den här romanen, konstaterade SvD:s kritiker Eva Johansson. Men hon var samtidigt kritisk till romanen som berättas av Max, fotograf med vikariat på tv och som har fått i uppdrag av vännen Tobbe att reda ut vad som egentligen hände den heta och sopstinkande fredag i augusti som för Tobbes del inleds med ett till synes oskyldigt telefonsamtal.

Jesper Weithz
”Det som inte växer är döende”
Natur & Kultur

Jesper Weithz upplevelser från 2004, då hans föräldrar precis lyckades undkomma tsunamin på Sri Lanka, ekar mellan raderna i hans roman. Men den handlar inte den ödesdigra tsunamin utan utspelar sig i São Paulo dit en svensk familj har åkt för att få specialbehandling för en svår sjukdom. Men något går helt fel. Jesper Weithz är chefredaktör för klimattidningen Effekt, boken handlar om vårt förhållande till naturen.

Mattias Edvardsson
”Dit drömmar färdas för att dö”
Parabellum Nord

En roman som bygger på ett verkligt kriminalfall, Bobbyfallet 2006 där en tioårig pojke dödades under grymma former av sin mamma och hennes sambo. Mattias Edvardsson beskriver boken som hans egen tolkning av händelsen och hans sökande efter svar på hur någonting så fruktansvärt kunde ske. Han ställde sig frågan hur en mamma kunde låta sitt eget barn misshandlas till döds. Svaret slutade med en roman.

Cilla och Rolf Börjlind
”Springfloden”
Norstedts

Inga purfärska författare precis, Cilla och Rolf Börjlind har skrivit manus för tv och film i en massa år, bland annat ”Graven” (2004), ”Morden” (2009), Beckfilmer och Arne Dahls A-gruppenserie. Men nu kommer de med sin debut i bokform. De har själva berättat att de har skjutit upp det där med att skriva en gemensam bok i 16 år. Inte oväntat blev det en deckare, en som börjar otäckt med ett mord på en gravid kvinna dessutom. Liksom Chris Forsnes politiska thriller ”Vår man i världen” (som utkommer i dagarna) är Börjlinds bok delvis inspirerad av Carl Bildt…

Lyra Ekström Lindbäck
”Tillhör Lyra Ekström Lindbäck”
Modernista

Lyra Ekström Lindbäck har i sin roman intresserat sig för BDSM och då i synnerhet dominans och underkastelse. Men inte vilken dominansrelation som helst, utan den mellan läsare och författare. ”Jag kan redan känna det. Hur din uppmärksamhet fästs som en protes till min självreflexion”, skriver hon i sin debuttext i höstens Svensk bokhandelkatalog.

Susanna Lundin
”Hindenburg”
Albert Bonniers Förlag

SvD:s Elisabeth Hjorth var lyrisk i sin recension av Susanna Lundins roman: ”Kritikerklyschor av typen ”stilsäker debut” etcetera är för andefattiga för Lundins roman. Det här är helt enkelt början. En början som gör mig så glad, så glad”, avslutade hon sin text. ”Hindenburg” handlar om inget mindre än jordens undergång och i fokus är leksakerna/människorna Prickly Pear och Bertil.