Mahmoud "Hutten" Jaber röstades fram som vinnare i konstprojektet i Karlshamn. Som belöning ska en galjonsfigur av honom stå som välkomnande inslag i bostadsområdet Fridhem.
- Va! Ska det bli en bok om Fridhem också?
- Ja, vadå? Fridhem är ju bäst!
Killarna som hänger på sina cyklar sprutar frågor på konstnären Astrid Göransson, men svarar mest själva.
Astrid Göransson står bakom konstprojektet som det surras om - inte bara bland de 900 Fridhemsborna själva - utan också bland Karlshamns övriga 30 000 invånare och så smått också i Konstsverige.
Tio av hyresgästerna i bostadsområdet i stadens utkant har fotograferats och nu ska en av dem stå i 70 graders lutning som galjonsfigur i ek - på en grön kulle mitt bland de tegelröda tre- och sexvåningshusen.
Fröet till ett konstsamarbete såddes av
Karlshamnsbostäders vd Bert-Inge Storck.
- Jag hade märkt att även sådant som utsmyckningar i trappuppgångarna uppskattades av de boende, säger han när vi träffas på områdets pizzeria.
Fridhem är Karlshamns miljonprojekt, en del av den miljon lägenheter som byggdes i Sverige mellan 1965 och 1974.
Husen stod klara 1968. När Bert-Inge Storck blev vd för det kommunala bostadsbolaget i mitten av 1990-talet var läget risigt. 120 av de runt 350 lägenheterna stod tomma. Som i många miljonområden runt om i Sverige hade segregationen vuxit sig stor. 23 procent av Fridhems hyresgäster är första eller andra generationens invandrare.
Efter samtal med Statens konstråd bestämde man sig för att satsa på Skånekonstnären Astrid Göransson. Med uppdraget att göra något i samklang med de boende kom hon till Fridhem våren 2004.
- Jag kände mig främmande och undrade vad jag hade för rätt att komma här och vara konstnär. Alla hade nog med sitt, med tunga matkassar och trasiga bilar, säger hon.
Hon bodde i en gästlägenhet i området och gick runt och pratade med folk. Men det var efter ett besök på Karlshamns museum som hennes idé rasslade ned.
Plötsligt kom guiden till ett rum med en galjonsfigur. ”Den där vet jag inget om”, sa hon.
- Det var samma främmande känsla jag hade i Fridhem. Jag kände direkt att det vore kul att göra en galjonsfigur på 2000-talets människa. En galjonsfigur för tankarna till väder och vind och gick bra ihop med de berättelser jag hade fått höra i Fridhem, om människor som tagit sig över haven till ett främmande land och vilken motvind de har mött.
Astrid Göransson utlyste en tävling. Intresserade uppmanades ta med sig en personlig pryl till fotograferingen och att berätta om en med- och motvind.
Vinnaren skulle avbildas som en 2,5 meter hög galjonsfigur, de övriga hängas upp som ”portvakter” i trappuppgångarna.
Motstånd började poppa upp. Många undrade vad Fridhem skulle med konst till. ”Vore inte en ny tvättmaskin bättre?”
- Vi har förklarat att det inte är samma pengar, säger Tommy Alm, hyresgäst och tills nyligen ordförande i hyresgästföreningen, som var en av de som ställde upp på bild.
Man kunde heller inte förstå varför en Fridhemsbo skulle ståta på vändplatsen. ”Barnen på Astrid Göranssons skissbilder var väl fina nog!”
Och först ville få ställa upp. Men när fotograferingen började på sensommaren kom många nyfikna ut på gräsmattan. Allt slutade med en omröstning där
över 500 deltog.
Vi lämnar pizzerian, där galjonskröningen ägde rum för två år sedan. Blekingesolen strålade varm under förmiddagen. Nu visar det skenheliga aprilvädret sin rätta sida och biter kallt genom för tunna jackor.
Men vårljuset har lockat ut Fridhemsborna ändå. Astrid Göransson får klasar av flickor efter sig som undrar hur det går med galjonsfiguren.
Vid lekparken möter vi Hasenad ”Senad” Sejdic, en av kandidaterna.
- Jag vill att mitt foto ska hänga i studentlägenheterna. Jag känner igen mig i studenterna, hur det kändes när jag lämnade mitt land. De kommer hit alldeles ensamma, säger han.
Hasenad Sejdic är bosnier, men kom till Fridhem för snart fyra år. Nyligen fick han sitt första jobb i Sverige - som vaktmästare i Fridhem.
- Väger den ett ton? Jag blir väl ingen tjockis! utbrister Mahmoud ”Hutten” Jaber.
Med motiveringar som ”Hutten har klivit in i Sverige med stort hjärta och glädje och rört om i grytan på ett underbart sätt” tog han hem vinsten.
Att just Hutten vann verkar självklart, folk hejar på honom hela tiden. Fridhem har varit hans hem sedan han kom till Sverige från Libanon för 13 år sedan, nio år gammal.
Galjons-Hutten skulle egentligen sättas upp nu i sommar. Men den kalla vintern har gjort att eken riskerar spricka om man hugger i den, nu dyker den upp tidigast i höst.
Men i Fridhem har utvecklingen redan vänt. el har redan hänt i Fridhem. Förutom galjonsprojektet har amn fått en ny väg, en konstgräsfotbollsplan och en basketplan. Bilden av området har blivit ljusare, både i medierna och hos allmänheten.
- Tidigare nämndes Fridhem bara om det gällde sådant som cykelstölder. Nu snackar folk positivt om Fridhem, säger Mahmoud Jaber.
Många intygar också att stämningen bland hyresgästerna har blivit bättre. Och i dag är alla lägenheterna uthyrda.
- Folk vill flytta hit, säger Bert-Inge Storck.
Projektet i Karlshamn är på sätt och vis unikt i Sverige.
- Det är ovanligt att en konstnär tillbringar så lång tid i området och ordnar olika evenemang under tiden, säger Inger Höjer
Aspemyr, konstpedagog på Statens konstråd.
Fast det finns även andra exempel där kultur har brutit en nedåtgående spiral. Ett vida omtalat är lilla Hällefors i Bergslagen. Området Klockarskogen påminde om Fridhem: Dåligt rykte och 260 tomma lägenheter.
- Vi kom fram till att det är de som inte bor i ett område som bestämmer dess sociala status. Därför beslöt vi oss för att ändra den yttre miljön, säger Lennart Ljungberg, vd på Hällefors bostads AB.
- Så har barockparker fungerat sedan 1700-talet. Folk som inte bor där ska säga: ”Wow, bor du där!”.
Sagt och gjort. Det började med några Carl Millesstatyer och slutade med Millesparken - Sveriges största samling av Carl Millesskulpturer efter Millesgården.
I dag, över tio år senare, har utvecklingen vänt. Före detta Klockarskogen är populärt och Hällefors har blivit en kulturkommun, med Formens hus som senaste tillskottet.
Men det finns en viktig skillnad mellan Fridhem och Hällefors. Fridhem är ett socialt konstprojekt, där invånarna engageras för att vända utvecklingen i ett problemtyngt område.
Och sådana här så kallade Community arts projects är fortfarande ovanliga i Sverige. För tydliga exempel med syftet att påverka utvecklingen i ett helt område får man bege sig utomlands.
Halle-Neustadt i forna Östtyskland hade 1990 runt 100 000 invånare. 13 år senare 53 000. 30 procent av höghuskolosserna stod tomma. Då kom teater-gruppen Thalia theater Halle med idén om evenemanget Hotel Neustadt.
Ett av de tomma höghusen inreddes till ett tillfälligt kulturhotell med 90 rum där ungdomar i området agerade konstnärer och intresserade sedan fick ta in.
- Det slog an en sträng i folks hjärtan och nu har många kommit igång med egna projekt. Det betydde mycket för dem som bor där att det hände något i Halle som drog folk från andra delar av landet, säger projektets konstnärlige ledare Benjamin Foerster-Baldenius, på arkitektkontoret Raumlabor i Berlin.
Storbritannien är något av en pionjär på området, även om social konst lever en något mer tynande
tillvaro där nu än på 70-talet. Ett aktuellt exempel är omfattande Art of regeneration med stort statligt stöd.
Det pågick 2001-2004 och syftade till att öppna upp kreativiteten hos människorna i ett av Londons fattigare områden. I förlängningen hoppades man på att även få igång ekonomin.
Den gamla teatern i området, Albany, rustades upp och kom att fungera som ett kulturellt nav. Hundratals ungdomar fick uppleva och skapa kultur.
I en färsk rapport från brittiska välgörenhetsorganisationen Barnardos om just Art of regeneration konstaterar man att tiden är viktig för resultatet.
- Man kan inte göra en djupgående förändring på tre år. Man behöver nog minst tio år, säger forskaren Sara Scott, som står bakom utvärderingen.
Men att konst kan fungera som en katalysator är många överens om.
- Det ger stolthet och självförtroende att det inte bara skrivs negativt om området, säger Inger Höjer Aspemyr på konstrådet.
Effekten i Fridhem har blivit att statusen har höjts.
- I Fridhem finns många som inte tycker
sig vara något. Att Statens Konstråd och Karlshamnsbostäder har betalat Astrid för att komma hit och göra något har haft stor betydelse för hyresgästernas självkänsla.
Nu kan man samlas kring något som är ens eget, säger Tommy Alm på hyresgästföreningen.
Att de berörda verkligen får vara med är avgörande för resultatet, annars är risken att de bara känner sig utnyttjade.
Men även om allt stämmer; om deltagandet är stort, om kvaliteten på konsten är hög och tiden väl tilltagen, kan man inte ställa allt hopp till kulturens kraft.
Janusz Byszewski vid Centre for contemporary art i Warszawa har gjort flera liknande projekt. Bland annat ett i en nedgången by i Polen som resulterade i att byinvånarna byggde en asfalterad väg till byn. Han betonar ändå att konsten inte själv kan vända utvecklingen.
- Men den kan sporra och vara till hjälp, säger han.
Många tror nu att Fridhem ska fungera som en inspirationskälla och göra sådana här projekt ännu vanligare i Sverige.
Kerstin Lundberg, på Kommunförbundets
avdelning för tillväxt och samhällsbyggnad, anar ett nytänkande.
- Vi har jobbat länge med att se kultur i en vidare mening. Men det är svårt att hantera sådana här satsningar politiskt. De ställs ofta mot andra värden, som vården. Men det växer fram en medvetenhet om att man måste ha det vackert omkring sig också.
Därtill finns det en tendens att konstnärer vill jobba mer så här.
- Man är mer intresserad av sin samtid och att förstå sin uppgift, inte bara dimpa ned och göra något. Man tar sig allt oftare bort från konstens ganska snäva begränsningar, säger Beatrice Hansson, konstnär som bland annat arbetar med offentlig konst och gestaltning och som undervisar i ämnet på Konstfack.
Statens konstråd har höga förväntningar på Fridhem.
- Vi hoppas på att fler ska komma med sådana här förslag. Vi kommer också själva att föra vidare kunskapen om Fridhem på olika sätt, säger Inger Höjer Aspemyr.
Tillbaka till Karlshamn där Mahmoud Jaber snart ska blicka ut över sina grannar. Han kisar mot den blåa himlen och upprepar att han är övertygad om att bilden av Fridhem har ändrats.
- Tidigare kunde det hända att jag hoppade av bussen några stationer innan för att inte visa var jag bodde. Det gör jag aldrig nu.
