Idag startar Stockholm Pride 2012. Ett evenemang som i alla sina goda intentioner brottas med svåra identitetsproblem, vilket inte minst den senaste tidens debatter har visat. Det råder många bud om vad Pride skall vara och inte vara, men en sak är säker: mycket har hänt sedan 1979, då den första Homosexuella frigörelseveckan arrangerad av RFSL instiftades i Stockholm.

Jag läste nyligen Jonas Gardells kommande roman Torka aldrig tårar utan handskar del 1: Kärleken, första delen i en trilogi om när aids kom till Sverige. Den utspelar sig i början av 80-talet och skildrar ett fruset Stockholm i de första trevande stadierna av homosexuell frigörelse. Långt innan hbtq och Pridefestivaler, en tid när större delen av det homosexuella livet fortfarande fick levas i det fördolda.

Rasmus, en av bokens två huvudpersoner, kommer till Stockholm från sin hemstad Koppom. Han är ung och vacker och fylld av drömmar om storstaden. Han har kommit dit för att äntligen få bli den han är. Men Stockholm har inte riktigt hunnit ikapp. I en av bokens bästa scener sitter han på RFSLs glest befolkade klubb Timmy på Söder. Stämningen är ödslig. De andra är mycket äldre än han. Men de är snälla och tar hand om honom.

Det var början av den homosexuella frigörelsen i Stockholm, så såg det ut. Och mitt i detta kom aidsepidemin och förändrade allt. Sjukdomen tog mängder av liv. ”Bögpesten” blev ett löpsedelsord, och det var fullt möjligt för kända mediepersoner att offentligt vädra sina fördomar och konspirationsteorier om homosexuella i ledande tidningar. Samhället och vården svek medan människor dog som flugor. Inte för att på något sätt förstöra stämningen för alla som ska ge sig ut och Pridefesta, men jag tycker att så många som möjligt borde läsa Gardells bok och se hur det faktiskt var, för inte alltför länge sedan.

Med detta allvar i bakhuvudet framstår Prides officiella reklamkampanj, utformad av elever från Berghs reklamskola, om möjligt ännu mer grund och förvirrad. ”Bli bög”, ”Bli flata”, ”Bli queer” lyder dess glada budskap. Klickar man sig in på sajten får man en mängd argument av ”höhö-” och ”fnissfniss”-karaktär: ”Du kan sätta den i krysset efter matchen i stället” (varför man ska bli bög) eller ”Du kommer aldrig att behöva plocka upp efter en man” (argument för att bli flata). Jo, jag förstår att det ska vara en ironisk ”lek med fördomar”, men tyvärr, effekten blir den motsatta.

Kampanjen är minst sagt tveksam, inte bara för att den faktiskt på sitt grumligt reklamironiska sätt befäster de fördomar Pridefestivalen säger sig vilja riva ner. Den betonar och understryker polariseringen mellan hbtq-personer och straighta. Den framställer livet som hbtq-person som något som endast och allena kretsar kring sex. Men värst av allt: den framställer homosexualitet som något man ”väljer”, inte något man föds med. I förlängningen är homosexualitet alltså även något man kan ”botas” från. Den urgamla fördomen borde väl ändå över 40 år av frigörelsekamp ha utrotat vid det här laget?