Bokmässan i Göteborg. Montern ¢tre länder ett språk ¢för det gemensamma tyska språket som är årets tema. Det tre länderna är Tyskland, Österike och Schweiz.
Foto: Dan Hansson
”Det är svårt att ens tycka synd om dem när de får storstryk i fotboll. Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler, Hitler, Hitler.”
Så sa programledaren Rickard Olsson när Tysklands damlag förlorade mot Brasilien i OS-semifinalen 2008. Han anmäldes till Granskningsnämnden för radio och tv, bland annat för hets mot folkgrupp.
Själv bad han om ursäkt, med brasklappen att han trodde att det var en känsla många kände igen.
Och nog har Tyskland fördomar att kämpa med. Fortfarande hångarvar svenskar åt det som är ”typiskt tyskt”; fula mustascher, dålig musik (dålig smak över huvud taget), stabbig mat och ett språk som det är så skoj att härma.
Det är heller ingen slump att det för varje skandal dyker upp en ny Youtube-parodi av en rasande Hitler i bunkern ur filmen Undergången.
Fram till andra världskriget var Tyskland en förebild på många områden, sedan föll vårt intresse som en tung sten. Som SvD-skribenten Barbro Eberan skrev 2003 i artikeln ”Typiskt svenska bilder av det typiskt tyska”: ”Tyskland förvandlades från ’das Land der Dichter und Denker’ (diktarnas och tänkarnas land) till ’das Land der Richter und Henker’ (domarnas och bödlarnas land).”
Visst intresserade vi oss fortfarande för några författare, som Nobelpristagaren Heinrich Böll. Och på 1970-talet såg vi filmer av regissörer som Werner Herzog och Wim Wenders. Men det var det anglosaxiska vi verkligen brydde oss om.
Borde vi inte ha lämnat fördomarna bakom oss 2011? Jo. Ändå finns de – även när det gäller den tyska litteraturen, fast kanske i en annan mildare form. En vanlig bild är den av intellektuella tegelstensböcker om krig skrivna av män.
Stefan Pluschkat, på Goethe-institutet i Stockholm och en av de ansvariga för Bokmässans tyskspråkiga tema Tre länder – ett språk, betonar att mycket är ogrundat. Som uppfattningen att det bara har varit män, trots att det ju finns och har funnits kvinnor, som exempelvis Christa Wolf.
Svante Weyler på Weyler förlag har gett ut många tyskspråkiga författare och var korrespondent för Sveriges Radio i Berlin på 1990-talet. Han menar att det fanns ett intresse för det tyska just efter murens fall.
Nu gick det att tycka om Tyskland igen, men det varade bara ett ögonblick, hävdar han och vet exakt när det upphörde: När öst och väst började gnälla på varandra. Då väcktes frågan om hur man älskar ett land som inte kan älska sig självt.
Enligt Svante Weyler är intresset nu lika svalt som före murens fall. Så svalt att han skämtar om att ge ut en tysk författare som Silke Scheuermann, som kommer till mässan, under pseudonym så att folk inte avfärdar henne med: ”Tysk litteratur, det är något för min gamla tysklärare, han gillar Tyskland.”
Wolfgang Malik, samordnare för Tre länder – ett språk, upplever våra fördomar mot tysk litteratur som ”extremt starka”. Han poängterar dessutom att ointresset även gäller att lära sig tyska i skolan och litteratur som ges ut i Schweiz och i Österrike.
Samtidigt är ju tysk bokhandel fylld av svenska deckare. Svante Weylers teori är att Tyskland älskar det svenska eftersom Sverige är som Tyskland ”utan skit i bagaget”.
Det är för att visa en annan bild som Bokmässan i Göteborg hårdsatsar på ung tysk litteratur. Enligt programchefen Gunilla Sandin är tajmingen bättre och intresset större nu än när tyskspråkig litteratur var tema senast, 1999.
Men: flera bloggare verkar förvirrade av de unga okända namnen, de vet inte vad de ska börja läsa och skriver sådant som att de har ”noll koll på tysk litteratur”.
Och visst finns det väl fortfarande litteraturintresserade som gärna läser sådant som Uwe Tellkamps Tornet om gamla öst som kom på svenska i våras?
Wolfgang Malik ser ingen risk med att så tydligt fokusera på nuet, fast berättar att vissa stora författare undrar varför de inte är bjudna. Svante Weyler tror däremot att det kan behövas några äldre författare att reflekteras i och ifrågasätta.
Nobelpristagaren Herta Müller kommer visserligen, men hon är en av de äldsta.
Samtidigt kan vi inte moralisera över om de yngre släpper historien, påpekar Svante Weyler och tillägger att de nog tycker det är skönt att slippa sätta sig vid skrivbordet och fundera på krig.
Men han skymtar ett problem, tyska författare håller på att bli för ”normala”. På så vis, menar han, har tyskarna samma problem som svenskarna. Tyskarna går från en bild av odjur till mer normala människor medan svenskarna går från något paradisiskt till mer normalt.
Blir vi alltså i framtiden besvikna om den tyska litteraturen inte är ”typiskt tysk”? Vilket den redan inte är. Precis som både Svante Weyler och Stefan Pluschkat påpekar skriver en sådan som Silke Scheuermann inte ”specifikt tyskt”.
Det gör inte heller Dorothee Elmiger, bokmässegäst även hon, vars experimentella debutroman Inbjudan till de våghalsiga fått fina recensioner i Sverige. Hon är visserligen schweizertysk även om hon bor i Berlin, men framför allt är hon inte typiskt tysk.
Tysklandsbilden bland unga svenskar är redan under förändring. För ett visst Tysklandsintresse sprakar ju: det för Berlin. Det är romanen Spinner av Benedict Wells, också gäst i Göteborg, ett exempel på.
På svenska har den fått en helt annan titel: En vecka i Berlin. En vecka i Dresden lockar nog färre... Fast en aning måste väl Berlinkärleken spilla över till resten av landet?
Svenskar som åker till Berlin direkt efter gymnasiet är numera dessutom födda efter murens fall. Nutidshistoria för en generation blir historia för en annan. Och då är det väl en briljant idé att satsa på de unga, utan egen relation till krigen och som mer ser öst och väst som väderstreck.
Men viktigt att understryka är att Tyskland fortsätter att rannsaka sig självt. Att man just i Berlin kan snubbla på guldfärgade gatustenar med namn och vilket år personerna i huset deporterades, är ett av alla bevis på att man inte glömmer.
Samtidigt måste väl vi läsare också se vad som finns mellan bokpärmarna – nu för tiden.
Flera av bokmässans arrangörer hävdar att det surrar oväntat mycket kring tysk litteratur just nu, och det översätts mer till svenska än på många år.
Kanske får Bokmässan surret att fortsätta. Och förhoppningsvis är vi efter att dörrarna stängs på söndag fler som tänker på annat än Hitler vid anblicken av en tysk bok.
