Visst har Nam Le hört det där om att etnisk litteratur skulle vara en särskilt het genre, men ingen har någonsin uttryckligen rekommenderat honom att hålla sig till vietnamesiska ämnen. Det råkar däremot huvudpersonen i den första novellen i Båten ut för–en ung man som heter Nam, har vietnamesiskt ursprung, och går på en författarskola i USA.

–Visst finns det inslag från mitt eget liv i den novellen, men den är inte självbiografisk, säger han.

–Jag tyckte att det var intressant att pröva begreppet autenticitet, pröva om texten uppfattas som mer autentisk bara för att jag låter huvudpersonen heta Nam. Det blir alltid på det sättet när jag skriver, jag påstår något och sedan undergräver det jag just har påstått. Jag vill ju att texterna ska vara öppna och mångtydiga.

Novellsamlingen Båten är Nam Les litterära debut, och har blivit en formidabel succé. Den har hyllats av kritikerna runt om i världen och har redan sålts till 16 länder, trots att bokförlag i allmänhet brukar se betydligt större säljpotential i romaner.

Geografiskt har Båten en närmast häpnadsväckande bredd. Precis som novellens Nam skriver Nam Le om unga yrkesmördare i Colombia, om evakuerade barn i andra världskrigets Hiroshima, och om en New Yorkkonstnär med hemorrojder (som dock visar sig vara cancer). Därtill skriver han om en kvinnlig amerikansk jurist på privat besök i Teheran, om en tonårspojke i en australisk fiskeby, och sist men inte minst skriver han om vietnamesiska båtflyktingar i den djupt gripande titelnovellen.

Och berättarrösten har hela tiden den auktoritet som brukar utmärka det självupplevda, trots att han inte rimligtvis kan ha besökt alla platser han skriver om.Så hur går han, rent konkret, till väga?

–Jag gör grundlig research, det handlar ju om att ha respekt för platsen, säger Nam Le.

–Jag läser så mycket som möjligt, facktexter och litterära texter, och jag ser på filmer, lyssnar på musik och försöker ta till mig platsens språk. Nej, nej, jag har inte lärt mig persiska för att kunna skriva en novell som tilldrar sig i Iran, men jag har lyssnat mycket på persiska för att få en känsla för rytmen, tempot och tonen i språket. Kan man fånga det där i sitt berättande förmedlar man automatiskt mycket av platsens atmosfär.

Nam Le poängterar att han har gjort lika mycket research för de noveller som man annars kunde misstänka bottnade i egna erfarenheter.

–Jag var så liten när vi kom till Australien så jag har inga egna minnen alls av Vietnam. Jag kan inte ens språket särskilt bra, jag talar det, men jag har svårt att läsa, och skriva på vietnamesiska kan jag inte alls.

–Det samma gäller den australiska novellen. Visserligen är jag uppväxt i Australien, men någon fiskeby har jag aldrig bott i.

Nej, etniska kan man sannerligen inte kalla Nam Les noveller, snarare multietniska. Eller–kan man kanske se honom som en representant för en ny, globaliserad generation av författare, för vilka vilken plats som helst på jorden är möjlig som miljö för en berättelse?

–Det ligger det nog någonting i, säger Nam Le.

–Fast jag skulle kanske hellre tala om en ny kosmopolitism, det begreppet är inte lika politiskt laddat. I min generation är vi ju vana vid att plocka fram den information vi behöver om precis vartenda ställe på jorden, och kan resa och flytta runt i världen på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Vi skriver inte heller nödvändigtvis på vårt modersmål, tänk till exempel på den bosniskamerikanske författaren Aleksandar Hemon, som jag tycker är fantastiskt bra.

Båten kom ut 2008 i original, och med tanke på framgångarna får man anta att förväntningarna på nästa verk av Nam Le är högt ställda. En roman ska det bli, han har redan kommit en bit på väg.

–Jag vill inte säga något om vad den handlar om än, men den ger mig stora bekymmer, rent av sorg, det gör den verkligen. Å andra sidan, allt som man skriver är ju en källa till bekymmer och sorg medan arbetet pågår.

Men han ser inte det minsta sorgsen ut.