–Du vet när man är kär, då orkar man springa genom hela stan om man måste utan att det är jobbigt. Så var det, det var en fantastisk erfarenhet att få jobba med dem.

Florin Serban sitter mitt emot mig på ett hotellrum under Stockholms filmfestival och pratar om inspelningen av sin första långfilm, som utspelar sig på ett ungdomsfängelse, och som har verkliga, unga interner i många av rollerna. Vill jag vissla så visslar jag handlar om Silviu som bara har veckor kvar till sin frigivning när hans lillebror dyker upp på en besökstid och berättar att deras mamma kommit hem från Italien och vill ta med sig honom dit när hon åker tillbaka.

Det sätter igång en panikartad reaktion hos Silviu, som upplevt att han blivit sviken av sin mamma när han var i samma ålder. Stressen krockar med känslostormarna som blåser upp hos Silviu när en grupp kvinnliga socialarbetare kommer till fängelset och intervjuar internerna som del i ett utslussningsprojekt.

Vill jag vissla så visslar jag bygger på en pjäs av en annan rumänsk regissör, Catalin Mitulescu (Så firade vi jordens undergång) som handlar om tre interner som kidnappar två socialarbetare.

–Jag ville inte göra en fängelsefilm om interna strider mellan gäng och så. Jag ville berätta en historia om den här killen, som råkade sitta i fängelse just nu. Och det fanns en rå energi i manuset som inte kunde fejkas, säger Florin Serban, som jobbade med 14 unga killar som avtjänade straff parallellt med inspelningen, och tre som just hade kommit ut. Det var den visuella styrkan i internernas ansikten han ville åt.

–Man tittar på ett sånt ansikte och ser 15 år av misshandel och förnedring.

Många av skådespelarna blev körda till och från inspelningen i fångtransport. Florin Serban har fortfarande kontakt med de flesta av dem och många vill fortsätta som skådespelare – tre av dem spelade nyligen i en annan rumänsk film. Serbans favorit, som spelar Silvius bästa kompis, åkte nyligen in igen för inbrott. Florin Serban vill gärna göra film med honom igen, och beskriver honom som gudabenådat begåvad.

Hur var det för nykomlingen George Pistereanu, som spelar Silviu, att interagera med kollegor som var övervakade på inspelningen?

–De accepterade honom, och han blev nära vän med killen som spelar hans bästa kompis. Han var ju tvungen att stjäla deras beteende, så att det blev autentiskt, jag var ju inte intresserad av han skulle spela upp klichébilden av en tuff fånge. Men han hade en otrolig disciplin, jag har aldrig träffat en så motiverad och seriös 18-åring. Han är extremt talangfull, ung och snygg, vem kan begära mer? säger Florin Serban sarkastiskt.

Han berättar sedan om skådespelarutbildningen han startat i Bukarest. Den är öppen för alla men inriktad på just före detta interner, och ungdomar som vuxit upp på barnhem.

–Vi har 24 elever. Jag är jätteförälskad i det projektet.

Jag hörde en radiointervju med dig där du var trött på kommentarer om att din film målar upp en dyster bild av Rumänien.

–Den rumänska biopremiären var i maj och filmen gick väldigt bra där, så just nu är det inte så farligt. Men jag hatar verkligen den inställningen. Jag representerar inte Rumänien på diplomatisk nivå, mina filmer är rumänska historier, men det betyder inte att allt som finns i landet är fängelser. Nuförtiden har vi allt i Rumänien. Men det var det här jag ville berätta om.