Det finns en stark föreställning om litteraturläsning som går ut på att man inte kan läsa både naivt och kritiskt, åtminstone inte samtidigt. Antingen låter man sig uppslukas av fiktionen, eller så läser man den mer distanserat, väl medveten om att det just är fiktion man läser. En författare som med remarkabel framgång gjort till sitt signum att utmana denna föreställning är Jan Arnald. Det gäller även när han uppträder som deckarförfattaren Arne Dahl.
I den nya romanen känner vi igen detta projekt, liksom flera andra kännetecknande drag i Arnalds/Dahls poetik, inte minst den djärva stil- och genreblandningen och den berättartekniska briljansen. Romanens nav, som allting bokstavligt talat hela tiden återkommer till, är mötet mellan Mirra och Ferry på en underskön strand i Australien. De blev, för ett kort ögonblick, soul mates, och lovade varandra att ses på samma plats om exakt 20 år.
Tiden går och dagen för återseendet närmar sig. Vad som för båda först framstår som ett barnsligt romantiskt löfte börjar i berättelsens nutid mer och mer te sig som det enda alternativet.
Både Mirra och Ferry lever i förhållanden som havererat. Men där finns också något annat som både drar och skaver. Vad hände egentligen på den där stranden? Varför plågas båda av minnesluckor och förträngningar?
Så ungefär skulle man kunna sammanfatta intrigen. Vilket är både rättvisande och fullständigt missvisande. På vägen mot den överordnade gåtans svarta sanning kastas vi fram och tillbaka i tid och rum, och mellan olika litterära genrer såsom reseskildring, äventyrsberättelse, historisk roman och psykologisk fallstudie. Arnald är en mästare på att sy ihop så disparata element men denna gången blir det helt enkelt för mycket.
För att bara nämna några av råvarorna i denna berättelse: Sjökaptenerna Baudins och Flinders äventyrliga seglatser under 1800-talet, Haydns komposition ”Jesu sju sista ord på korset”, planeten Uranus och historiken kring upptäckten av dess månar, Mengeles bestialiska medicinska experiment.
Till det mer påfrestande hör tendensen att de mångordiga resonemangen om människans, särskilt Mirras, psyke alltför ofta låter misstänkt likt ett slags allmän, och i ärlighetens namn ganska kitschig, new age-jargong.
Allt i berättelsen hänger hur som helst ihop. Är det meningen att vi ska förstå. Men det är just det som är problemet. Inlevelsen blockeras av väntan på författarens nästa geniala drag: nästa gåta, nästa överraskning, nästa spegeleffekt, nästa dubbelgångare.
I berättelsens innersta kärna finns en gripande historia om övergrepp och skuld. Men det är som att Arnald inte riktigt vågat lita på styrkan i den. Den måste hackas upp, mixas med radikalt olika materier och sedan sättas ihop igen.
Men när man som läsare väl gjort det riskerar man att drabbas av en misstanke – att den enorma och imponerande komplexiteten i detta romanbygge är ett försök att kringgå litteraturens grymma sanning: i livet är trauman och övergrepp aldrig banala, men i litteraturen finns det inga garantier för att de inte blir just det.
