¨
-Jag är intesserad av den här vändingen dä dialogen slutar och den fysiska konflikten börjar, säger Marius von Mayenburg. På lördag har hans pjäs ”Det kalla barnet” premiär på Dramaten.
En röst för den nya generationen. Så omskrivs ofta Marius von Mayenburg i tidningarna hemma i Tyskland. Det är en beskrivning han grinar lite illa åt när vi träffas i Stockholm någon vecka före premiären av hans pjäs ”Det kalla barnet”.
- En generation är för uppdelad. Jag tror inte att någon kan säga att ”just han pratar för mig”. Alla pratar för sig själva.
”Det kalla barnet” som sätts upp i regi av Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm handlar om en grupp människor som träffas av en slump på kafé Polygam. Ett av paren har ett barn som är ständigt kallt och varken växer eller får hår eller naglar.
En av kvinnorna på kaféet blir överfallen av en man och räddad av en annan. Hon gifter sig med sin räddare.
När Marius von Mayenburg berättar varför han skrev pjäsen går han tillbaka till de dockteaterföreställningar han skrev under uppväxten för sin tio år yngre lillebror.
- De handlade om någon, oftast en prinsessa, som hamnar i fara och räddas av en annan. Sedan blev det bröllop och alltid ett lyckligt
slut. Jag började fundera på vad som händer efter bröllopet, det är inte det enklaste att gifta sig med någon som man har räddats av. Det kan vara en större fara. Så jag tänkte på den här kvinnan som går från en dålig till en ännu sämre situation. I slutet kommer hon på att hon måste rädda sig själv. Det var den historien jag ville berätta.
Pjäsen utspelar sig som tidigare von Mayenburgpjäser, till exempel ”Eldansiktet” som har spelats på flera svenska teatrar, inom familjen.
- Familjen är en bra plats för drama eftersom den är utanför all kontroll. Många katastrofer och brott händer i familjer, dit polisen inte har tillträde. Inom familjen kan man lära något om människan som man inte skulle kunna lära sig i det offentliga livet.
När pjäsen gick upp i Berlin var det många som sa att de upplevde den som ljusare än hans tidigare pjäser.
- Jag tycker att även den här är ganska mörk, säger han och ler lite grann.
Både våldtäktsförsök och mord hinns med på de dryga två timmarna. Våldet för tankarna till
den brittiska dramatikern Sarah Kanes ”Befriad” som Elverket har satt upp nu i höst. Marius von Mayenburg har flera gånger jämförts med Kane, men tycker själv att det är en stor skillnad mellan dem på hur de visar våldet.
- Hon använder våldet som en metafor för något som är skadat inombords, i själen. För mig är det våldet självt som är intressant och viktigt att skriva om.
Men varför så mycket våld?
- På teater handlar det alltid om konflikter och jag är intresserad av den här vändningen där dialogen slutar och den fysiska konflikten börjar. Det är en intressant sak med människan att man både kan skapa de mest vackra saker å ena sidan och å andra sidan kan vara ett odjur. Det är det jag vill visa i pjäsen.
Även om Marius von Mayenburg inte gillar att kallas för en generations röst håller han med om att han är en del av något som händer på den tyska teaterscenen.
- När jag började var det fortfarande en grupp äldre regissörer och manusförfattare som hade all makt, det har ändrats de senaste åren.
Nu får en massa unga människor ge sin bild av teater.
