Eeva Kilpi polemiserar i sin nya bok mot Virginia Woolf; det räcker inte med eget rum – en människa måste ha en egen säng och den skall vara skön. Ensamma kvällar och nätter är inte de minst viktiga bland de erfarenheter vi får i sängen, skriver hon.
För Eeva Kilpi är minnet en tvilling - den känslan har hon haft sedan barnsben. Medan hon själv ”i stum förundran” betraktade saker och ting fanns denna tvilling fastvuxen vid henne - men med ”egen inre sekretion”. Minnet hade redan börjat insöndra medlidande och medkänsla i henne.
- Ja, säger hon lite hjälplöst - allt måste man ju inte förstå.
Det är väl för att förstå lite mer som hon skriver, nu senast den 450-sidiga Gränslöshetens tid. Den är till genren en barndomsskildring men i teknik och detaljer ett sinnrikt komponerat minnesarbete där hennes elva första levnadsår gestaltas. De utspelade sig i Karelen, i Raivattala by i Hiitola; det var där Eeva stod i fönstret den 30 november 1939 och såg bombplanen komma. Det var då hennes barndom tog slut: ”min tideräkning började på nytt” skriver hon. Vinterkriget var ett faktum - trots att man idogt bett till Gud om att få slippa, också Eeva, på knä vid mammas säng ”Böner är som djurens läten. De frågar inte efter om någon lyssnar, om Gud, ödet eller historien lyssnar.”
När Eeva Kilpi kommer till Stockholm passar man på; hon är inte bara en av Nordens stora författare utan en av de riktigt viktiga. Den erfarenhet hon omfattar och den berättarförmåga hon besitter fördjupar frågor om individuell och nationell identitet; det personliga ansvaret porlar som en manande underström i texten.
- Först när man är äldre förstår man hur mycket makt ens föräldrar hade, de och de vuxna i omgivningen. Jag har funderat över människans självständighet sedan min mamma gick bort för tio år sedan. Hennes karaktär var så omfattande med tårar och skratt, omvårdnad och bestämmande som ytterligheter. Jag var underkuvad detta, och vi rök ihop ordentligt ibland.
- Nu har jag börjat uppskatta henne, det omfång hon hade, och det är som om det har givit författaren i mig ett enormt instrument. Det är vemodigt att jag inte har vågat använda detta instrument förut, men psykologiskt var jag inte fri att göra det. I dag kan jag säga att jag älskar henne djupt.
Det första Eeva Kilpi publicerade efter moderns död var diktsamlingen ”Tack för i går” där pregnanta bilder ur ett liv och spelet mellan närstående människor på en gång formar sig till ett porträtt och ett självporträtt. Samlingen, som blev framgångsrik i Sverige, kan nu sägas få sin uppföljning i ”Gränslöshetens tid”.
När jag läser den tycker jag mig se ett mönster upprepa sig; medan relationen till modern skildras med förbehåll är den kontakt flickan Eeva har med farmor intensiv, expansiv, spänningsrik. I slutet av boken fogas Eeva Kilpis dagbok från den 30 november 1999 - 60-årsdagen för Vinterkrigets utbrott - till juni 2000; där framgår tydligt att kontakten mellan henne och sönerna ibland är minerad, har förbehåll, medan den till barnbarnen tycks fri och kreativ
- Jag är en utomordentlig farmor! Men mina söner? Jag vågar inte uttala mig. Ansvar tycks ibland göra människor till monster. Omedvetet anammar vi mönster och får ökad visdom först som äldre - när det är försent.
I början av boken driver du lite försiktigt tesen att människolivet inte börjar vid födelsen; i själva verket har händelser anhopats och inträffat långt innan som gör att ”hon därmed finns med i bilden”.
- Så tänkte jag när jag började skriva: mycket av det som hände riktade sig mot min födelse. Det blev ett sätt att brodera
Det påminner om Sara Lidmans bild av hur de ofödda barnen hänger i träden och utser sina föräldrar
- Det gör mig mycket rörd. Jag hade tänkt skicka boken till Sara Lidman men hörde ju för en tid sedan att hon dog. Vi blev vänner på Island 1978, hon skickade mig Lifsens rot Det är en mycket intressant tanke och jag har ofta anklagat mina egna barn: varför valde ni just mig? Jag tror att något av den tanken som tydligen både Sara Lidman och jag har är till hjälp om man ska förstå befolkningen på landet.
I boken finns en skakande bild av en ko vars nyfödda kalv omedelbart slaktas; huvudet och klövarna slängs vid ladugårdsväggen och kon sliter sig med ett avgrundsvrål och kastar sig mot det som finns kvar av hennes avkomma; hon tar det blodiga, flådda kalvhuvudet i munnen
- Jag var fyra-fem år när jag såg det där och har kommit ihåg det hela mitt liv. En av de saker som påverkat min utveckling är detta att jag började se djurens lidande. Det är min utveckling som individ, min feminism, som har lett mig fram till naturskyddstanken.
- Det låter så vackert när du säger att jag är pacifist, vegetarian, humanekolog, men det är helt enkelt ur kontakten med detta, från den grunden, mina relationer till människor vuxit. Ibland har jag i dessa extrema tankegångar undrat hur jag orkar leva vidare. En viss tröst är det att det inte bara är omskakande saker som fastnar i minnet utan också många bagateller
Och så är hundar en tröst?
- O ja! Om det finns något väsen som närmar sig fullkomligheten så är det hunden. Hundar har en vakenhet och en beredskap för att se omgivningen som är speciell, och de har en empatisk förmåga som är märkvärdig och visar på intelligens. Nej, jag har ingen egen hund längre, jag är rädd för att dö ifrån den, men
barnbarnen har.
Intervjun med Eeva Kilpi inleddes i nästan komisk symbolik; tekopparna skallrar i hotellsalongen på Strandvägen när varningssignalen ”viktigt meddelande” ljuder över Stockholm. Det är nog ingen överdrift att påstå att hon hela livet levt med den sorts beredskap som planteras i en när man tvingas fly undan angripare; Eeva Kilpis familj och släkt fick som tusentals andra fly från Karelen 1939. Sedan dess följer hon uppmärksamt världsläget; dagboksanteckningarna från december 1999 noterar ”Ryssland för ett vinterkrig i Tjetjenien”. Och hon försitter inte tillfället att verka för att Karelen återlämnas till Finland.
- Äganderätten till Karelen, bestämd under fredliga förhållanden i Dorpat 1920, är inte hävd, säger hon lugnt. En folkrörelse i Finland är i vardande, folk pratar öppet om det men statsmakten tiger som en mus. I onsdags utkom en bok som sakligt och metodiskt vill ta upp en diskussion med de styrande i Finland om vikten av att förhandlingar inleds med Ryssland om Karelens
återämnande. Vi kan nu använda EU som instrument - och Ryssland har redan märkt att det här är på gång: utrikesministern har låtit antyda att detta är farligt. Vem är farlig? För vem? Är Finland en fara för Ryssland? Det är inte särskilt hövligt att uttrycka sig så
Med stor glädje, det märks, ser Eeva Kilpi rörelser som Prokarelia växa fram. På söndag är det 65 år sedan Vinterkriget tog slut och, som hon säger, vi har haft tid att tänka. Borta vid det som nu bildar gräns mot Finland äger Eeva Kilpi och hennes systrar ett markområde dit hon åker varje sommar. På det som är hennes tredjedel finns en klippig kulle varifrån hon kan se långt in i Karelen.
Var det månne där de tankar kom som nu, på några trotsiga rader, fått ord i nya boken? ”Vilken tid vi har levat i! Och enormt mycket klokare blir vi hela tiden! Vilken mängd av klokskap och erfarenhet går inte i graven med oss! Hur full av visdom skall inte Finlands jord vara inom kort!”
