För några dagar sen – före Utøya och regeringsbyggnaden – pratade jag med en vän om hur två saker alltid följs åt hand i hand: glädjen över att leva och sorgen över att saker och ting förändras. Att även den ljusaste framtid aldrig helt kan uppväga det faktum att det inte finns någon väg tillbaka till det som var. Till barndomens oskuld. Till den första förälskelsen. Till doften av juli; kliande grässtrån på din svettiga rygg när du hoppar från en klippa och i nästa sekund är omsluten av det iskalla vattnet i en norsk fjord, då näsa och gom fylls av smaken av salt och glaciär.

Ingen väg tillbaka till då du var 17 och med tio francs i fickan stod i hamnen i Cannes där en kvinna med pudel i famnen och kreditkort roddes i land från yachten av två vuxna män i fåniga vita uniformer och du förstod att det jämlika samhälle du själv kom ifrån var ett undantag och inte en regel.

Eller när du storögt stod framför ett främmande parlament som var omringat av vakter med automatvapen, en syn som fick dig att skaka på huvudet i en blandning av uppgivenhet och självtillfredsställelse; det behöver vi inte där jag kommer ifrån. För jag kommer från ett land där fruktan för varandra inte fått fotfäste, ett land man kan lämna i tre månader, resa genom två statskupper, en svältkatastrof, en skolmassaker, två attentat, en tsunami och komma hem till, läsa tidningen och upptäcka att det enda som är nytt är korsordet.

Ett land som blev materiellt tryggat när man fann olja på 70-talet och där den politiska riktningen upprättades strax efter andra världskriget. Konsensus är överväldigande, debatterna handlar i stort sett om bästa metoden för att nå de mål man från höger till vänster är eniga om. Det var landet som såg sig bäst betjänt av att hålla sig för sig självt, som valde att stå utanför den europeiska gemenskapen EU, vilken de flesta små länder är villiga att ge sin högra arm för att bli medlem i. Den ideologiska debatten uppstår först när verkligheten i omvärlden tränger sig på, när folket som fram till 70-talet nästan uteslutande bestod av människor med samma etniska och kulturella bakgrund, skall ta ställning till om deras nya landsmän ska få bära hijab och bygga moskéer och när det ska skickas soldater till Afghanistan och Libyen. Men den norska självbilden före den 22 juli 2011 var den av en jungfru; en natur som var orörd av människohänder, ett samhällsliv som är obefläckat av civilisationens sjukdomar.

Självklart är det en överdrift, det är bara att läsa polisregistret, men likväl: I juni cyklade statsminister Jens Stoltenberg, en gemensam vän och jag genom Oslos gator för att tillsammans klättra på en bergvägg i en skog som faktiskt låg inom stadsgränsen för denna stora men likväl lilla stad. Någon meter bakom oss följde, också på cykel, livvakterna. När vi stannade för ett rödljus vid en vägkorsning, körde en bil med öppet fönster upp vid sidan av oss. En man ropade på statsministern, ”Jens!”. Att det norska folket tilltalar och talar om nationens främste ledare med förnamn är en tradition i jämlikhetens anda som jag för länge sedan slutat förvånas över.

”Det är en liten grabb som tycker det vore stort att få hälsa på dig.”

Jens Stoltenberg ler och tar den lille pojken i handen: ”Hej, det är jag som är Jens.”

Statsministern med cykelhjälm. Pojken med säkerhetsbälte. De har båda stannat framför rödljuset. Livvakterna som har stannat på behörigt avstånd bakom oss. Som ler.

Det är en bild av trygghet och ömsesidig tillit. En bild av vardagen, en självklar norsk idyll men som vi ansåg vara normal. Hur kunde det bli så fel? Vi hade hjälm, säkerhetsbälte och trafikregler som följdes. Självfallet kan det bli fel. Det kan alltid bli fel.

I februari var det skid-VM i Oslo. De norska skidåkarna levererade och varje kväll vid medaljutdelningen samlades över 100000 entusiastiska norrmän i Oslo centrum för att fira. Den 25 juli kom 150000 av stadens 600000 invånare för att samlas i sorg.

Konstrasten var slående. Så också likheterna. Båda händelserna uppvisade den nästan oväntade styrkan i känslorna hos ett folk där återhållsamhet är en nationaldygd och att ”hålla huvudet kallt” ett stående uttryck, men ”att öppna sitt hjärta” inte är det.

Även för oss som har en vanemässig aversion mot nationellt självförhärligande, flaggan, stora ord och euforiska glädje- eller sorgeyttringar bland människomassor, gjorde det ett outplånligt intryck när människorna visar att det faktiskt betyder något: idéerna och de idealistiska värdena i det samhälle vi har ärvt och efter hand tagit för givet. Ja, det är bara symbolhandlingar som inte kostar den enskilda människan mycket, men säger något. De säger att vi inte vill låta någon ta tryggheten och tilliten ifrån oss. Att vi vägrar förlora kampen mot rädslan. Viljan finns.

Och samtidigt finns det ingen väg tillbaka till det som en gång var.

I går hörde jag en mansröst skrika ut sitt raseri på tåget. Före den 22 juli skulle min automatiska reaktion varit att vända mig om, kanske söka mig lite närmare. Möjligen var det en intressant diskussion jag – efter en nykter utvärdering av argumenten – kunde ta ställning till. Eller – ännu bättre – en kvinna som jag, och utan tvekan några medpassagerare, kunde försvara. Men min automatiska reaktion nu var att se på min dotter, satt hon tryggt och vilka var hennes eventuella flyktmöjligheter?

Denna nya vanemässiga reaktion kommer förhoppningsvis att dämpas med tiden. Men jag vet redan: den kommer aldrig – aldrig – att helt försvinna. Den 22 juli är ett datum som återkommer varje år och för norrmän som lever nu kommer det att vara en påminnelse om att ingenting kan tas för givet, hjälm och säkerhetsbälte till trots.

Efter att bomben exploderade, en smäll som tydligt kändes där jag bor i Oslo, och nyheterna om skottlossningen på Utøya började rapporteras, frågade jag min dotter om hon var rädd. Hon svarade med att citera något jag en gång hade sagt till henne: ”Ja, men om man inte är rädd kan man ju inte vara modig.”

Så om det inte finns en väg tillbaka till det som var, till en naiv och omedveten trygghet, finns det en väg framåt. Att vara modig. Att fortsatta som förr. Och vända den andra kinden till medan vi frågar: ”Var det allt du hade att komma med?” Och inte tillåta att fruktan sätter gränserna för hur vi fortsätter att bygga vårt samhälle.