Gravmonumentet i den katolska kyrkan i Nyamata, där 5 000 tutsier tvingades in och mördades 1994. Hutuiska soldater slängde först in handgranater och gick sedan in med klubbor och knivar.
Foto: BRENNAN LINSLEY
Är du besatt, frågar jag Jean Hatzfeld, som har skrivit tre böcker om folkmordet i Rwanda, och som kan tänka sig att skriva ännu en.
–Ja, det är jag. För det är en helt svindlande känsla, detta att möta ondskan, som att stirra ner i en avgrund, en fascinerande känsla.
Vi sitter hos den svenska förläggaren, Svante Weyler, som även tolkar vårt samtal.
Jean Hatzfeld vill inte anklaga eller hjälpa till, endast leda läsaren in i detta skrämmande, obegripliga universum, som han själv inte kan slita sig ifrån, efter 15 besök i landet, alla till byn Nyamata, och alla 2–3 månader långa.
–Jag försöker fortfarande få ihop de olika bilderna, som till exempel denna: en förmiddag träffar jag Pancrace, som jag tycker är en sympatisk karl, och som jag gärna pratar europeisk ligafotboll med. Samma eftermiddag sitter jag och fikar med Berthe som berättar att Pancrace högg ihjäl minst 70 tutsier från Nyamata, varav flera gamla klasskamrater.
Jean Hatzfeld är journalist och skickades till Rwanda veckorna efter massmorden 1994, tillsammans med andra reportrar från Europa och USA.
–Vi ställde alla samma frågor till samma aktörer, och ingen skrev något om de överlevande. Då beslöt jag att komma tillbaka, men som författare.
Den första boken handlade om tutsierna i Nyamata, de som klarade sig genom att gömma sig i träsken en halvmil bort eller i Kayumbaskogen på höjden ovanför byn. Där gällde det framför allt att kunna springa fort, och snabbt vika av åt sidan, för att undkomma hutuerna och deras klubbor och knivar.
Den andra boken gav röst åt hutuerna.
–Det var oerhört svårt att hitta några som ville tala, och som inte bara ljög, men så tipsade en vän om tio hutuer från Nyamata som satt inne på livstid, och inget hade att förlora.
–Ingen av dem uttryckte ånger. Jag försökte vara neutral, men ibland hände det att jag kände djup avsmak och var tvungen att avbryta intervjun.
Den tredje boken kretsar kring relationen mellan de två folken, och försoningen, ett nationellt projekt med syfte att hela landet, bland annat med hjälp av särskilda rättegångar och speciella högtider.
–Det sker ett närmande, men det går långsamt och är på ytan. Kommer du dit som journalist blir du visad runt och får se skolor och arbetsplatser med både hutuer och tutsier, och allt verkar normalt. De går till och med i samma kyrkor, men efter gudstjänsten ser du alltid två separata cirklar som står och diskuterar prästens predikan eller vädret.
För Jean Hatzfeld är det värsta att man fortfarande knappast talar om folkmordet, annat än under rättegångarna och högtiderna, inte pratar om det viktigaste, det som har förändrat allt för lång tid framåt, mest för tutsierna, under det att hutuerna har klarat sig förhållandevis bra.
–Visst, deras marker har legat i träda, de har förlorat många år i fängelse, de är generade över vad som hände, och kanske rädda för tutsierna, men ingen ånger, inga mardrömmar, ingen alkoholism och inga självmord. De kan gå vidare.
Somliga tutsier har gett upp, har aldrig kunnat hämta sig. Andra är som Francine, som i boken säger: ”Mitt liv höggs av på mitten, men jag vill absolut leva det. Om jag inte längre har förtroende för mina grannar, så har jag åtminstone kvar min självtillit.”
Utrotningen av judarna finns visuellt dokumenterad. Vi har sett fotona och kan föreställa oss ungefär hur det gick till. Men det togs inga bilder på massmorden i Rwanda.
–Fast många tutsier som jag känner är tacksamma för att det inte cirkulerar några foton, för det som plågar dem allra mest är minnet av hur de blev som nakna djur, fulla av löss och enbart upptagna av att undkomma hutuerna. När dagens jakt var över gällde det att hitta mat och sova. Inga samtal, inga tankar på det förflutna eller framtiden.
Han citerar Francine, som i boken berättar att när Patriotiska frontens soldater hjälpte de överlevande hem ”undrade de om vi fortfarande var mänskliga varelser efter den långa tiden i träsken. De var mycket illa berörda av hur magra vi var och hur illa vi luktade”.
Till sist den oundvikliga frågan: Hur kunde hutuerna marschera till Kayumbaskogen under sång, varje dag klockan nio, och där jaga och hugga ihjäl tutsier, som de hade levt nära i Nyamata, och sedan gå hem vid fem, dag ut och dag in, i fem veckors tid, så att av 6000 tutsier återstår endast 20 när det hela är över?
Kan du förklara det?
Det kan Jean Hatzfeld naturligtvis inte, bara betona att det kan hända igen.
