Det är lördag förmiddag och ett par timmar kvar till Rönnells antikvariat öppnar. När vi träffas för vår intervju står MA Numminen vid en stor packe böcker han plockat ihop, överst ligger naturligtvis ett verk av filosofen Ludwig Wittgenstein. Han hälsar glatt. Hela ansiktet strålar av leendet. De runda kinderna trycker ihop de vänliga ögonen så att bara smala strimmor syns. Kalufsen är gråsprängd men tät och vågig.
Han har just släppt boken Till Helsingfors på svenska. Det är en av många böcker han har skrivit vid sidan av sitt musicerande, men den som han anser är den allra viktigaste. I romanform – med hans alter ego Juho Niitty i huvudrollen – lyfter han fram det tidiga 1960-talets kulturrevolution. Den senare halvan av detta decennium är mycket berömd, alltså den hälft som började 1966 då konsten plötsligt blev politisk. Om den tiden har det skrivits många böcker. Men lite är skrivit om det tidiga 60-talet så MA Numminen tyckte att det var dags.
–Man kan säga att då formulerades den kulmination som konsten kan nå inom alla områden. Det kom experimentella filmer som fortfarande är avantgardistiska, närmast från Frankrike och Italien. Sedan nypoesi, på vilken man senare kunde grunda undergroundrörelsen. Nymåleri. Därefter har man inte hittat någon ny väg inom målerikonsten. Också de mest avantgardistiska böckerna skrevs redan då, till exempel Samuel Becketts Hur det är. Det är en märklig tid. Till exempel för jazzen, John Coltrane, Eric Dolphy och Ornette Coleman gjorde det som jazzen behövde då. Nu när man lyssnar till deras musik så låter den till och med vacker, ja, så fina uppfinningar, så fina melodier, så fina improvisationer, säger han saktmodigt med sin sjungande finska brytning.
Är allt som har gjorts sedan dess bara plagiat?
–Nej, inte plagiat eftersom tekniken har gått framåt. Särskilt klangmässigt har man nått mycket långt därefter. Om man tänker på till exempel Philip Glass minimalism så har han gjort något nytt uttrycksmässigt, men inte innehållsmässigt.
I Till Helsingfors beskriver MA Numminen hur den 20-årige Juho Niitty lever i denna kulmination i den finska huvudstaden under 1960-talets första år. De nationalekonomiska studierna kommer snart i skymundan för den kulturella revolutionen inom konstens alla områden. Livligt diskuteras filosofi, sociologi, musik och framtidstro – och Niittys möte med ”vin, kvinnor och sång” får sin beskärda del.
MA Numminen berättar att ungefär 30 procent av händelserna är självupplevda, annat har han läst sig till. Men allt genomsyras av humor och av en obändig vilja att bilda sig och bli en modern människa.
–Jag har blivit född till en humorist tror jag. Så länge jag bara minns, från det jag var sex år gammal, har jag hela tiden sysslat med humoristiska ting, säger han.
Och han är rolig. Jag märker att jag skrattar väldigt mycket under vårt samtal. Dessutom på olika sätt. Dels åt alla tokerier han berättar, dels lite så där småfnissande man kan göra när man uppskattar någonting. Han själv skrattar också mycket, ett varmt kluckande skratt.
MA Numminen har roat oss svenskar i närmare fyra decennier, alltsedan hans första skiva MA Numminen på svenska (Love Records) kom 1972. Men den satt långt inne. Att det slutligen blev av var den i Stockholm verksamme Roger Wallis (musiker, kompositör och radioman, en av grundarna till skivbolaget Musiknätet Waxholm, MNW) förtjänst.
–När han hörde mig sjunga på svenska krävde han att jag skulle göra en skiva på svenska. Jag trodde nej då, inte funkar någon finne i Sverige. Han sa, gör det och insisterade i två år innan jag gjorde det, berättar Numminen.
Med sin säregna stämma sjöng han in låtar med underliga titlar som Kekkonen-rock och Med min kvinna i riksdagshusets park. Fram tittade musik av den österrikiske tonsättaren Franz Schubert bredvid progressiv rock, en egensnickrad allmogejazz och allt möjligt annat i en mycket originell blandning.
MA Numminen överraskades mycket av att han slog i Sverige. Låten Katten också, som tidigare blivit populär i Finland, blev en minihit.
–Plötsligt fick jag Sverige till mitt eget, säger han.
Mauri Antero Numminen föddes 1940 och växte upp i den lilla staden Somero mellan Åbo och Helsingfors. Redan som barn var han mångsysslare. Han byggde radioapparater och lekte bland annat med från kriget kvarlämnade vapen. Dynamit gick att få tag i utan besvär. En dröm för små pojkar vilka detonerade sprängämnena i skogen. För den intellektuella utvecklingen var hans morfar viktig.
–Jag tyckte mycket om att tala med min morfar. Han var en humorist men berättade också egendomliga historier om kärrvarelser som botade människor. Han var även religiös och berättade mycket om Gud. Sådana tankegångar har därför funnits i mitt liv så länge jag minns. Så jag var intresserad av filosofi redan som barn, även om jag då inte visste att det handlade om filosofi.
Som 13-åring började han lyssna på jazz, några år senare på klassisk musik. Han hatade populärmusik och älskade allt som hade med avantgarde att göra. Karlheinz Stockhausens elektroniska verk Gesang der Jünglinge införskaffades. Men han hoppade även in som trumslagare i kompositören Unto Montonens orkester, han som skrev den mycket kända tangon Satumaa (Sagolandet). Montonen gillade dock inte riktigt Numminens annorlunda jazzaccenter på virveltrumman.
Redan här föddes alltså en strävan efter det udda. Under tiden på universitet i Helsingfors i början av 60-talet spelade han in sitt första musikaliska verk – Gester för tre rapare – tillsammans med två vänner och en enkel bandspelare han gjorde två eller tre dubbelinspelningar med. Sedan gick mångsysslaren Numminen vidare, bland annat skriver han den avantgardistiska novellen Energispararen.
Han upptäcker också att han faktiskt kan använda sin röst i musikaliska sammanhang. När trummorna plötsligt saknades i replokalen hemma i Somero uppmanas han att sjunga i stället. ”Det är kanske avantgarde”, tänkte Numminen. Eftersom de samtidigt spelade in sig själva valde han en märklig röst och det blev en 20 minuters blues ackompanjerad på piano. Senare – i nyktert tillstånd – gillade Numminen vad han hörde.
–Med min egendomliga röst klarade jag inte alls att sjunga eftersom jag blev hes efter tre fyra sånger. Sedan började jag fundera på tekniken, och lärde mig den teknik jag fortfarande har, alltså att sjunga lite högre än vad min normala stämma är. Och då och då producera egendomliga …eh … låt oss säga tuppkicks, jag hittade just på ordet, säger han och skrattar nöjt.
Ju längre 60-talet går, desto djupare tränger Numminen ner i underjorden. I finska Jyväskylä sjunger han en text ur en sexualupplysningsbok. Arrangören bryter strömmen, polisen kommer och han hamnar på förstasidan i kvällstidningen Ilta-Sanomat för första och enda gången under sin karriär. På en stor ungdomsfestival i bulgariska Sofia orsakar han skandal 1968 med sitt Sähkökvartetti (Elektrokvartetten), som både är ett band och ett elektroniskt instrument som den elektroniska pionjären Erkki Kurenniemi byggde efter Numminens önskemål.
–Bulgarien hade aldrig hört sådan slags musik. Ylande ljud som kom från egendomliga apparater. Vi kunde bara spela kanske tio minuter innan festivalchefen kom och sa att nu är det slut med er konsert. Flera hundra av de 4000 personerna på den fullbokade konserten hade då redan börjat fly ut ur salen.
En seger naturligtvis under provokationens 60-tal. I allt detta gör han även en betydande insats för svenskt musikliv när han släpper det svenska psykedeliska rockbandet Baby Grandmothers första och enda singel på sitt skivbolag Eteenpäin 1968. I gruppen fanns en viss Kenny Håkansson som senare i grupper som Kebnekaise blir en av de viktigaste gitarristerna under svenskt 70-tal.
Men hur får man då ihop denna avantgardistiska kavalkad med de folkliga tongångarna i låtar som Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig och andra slagdängor? MA Numminen har inga problem med det.
–Jag märkte att jag inte kunde leva på experimentella saker. Av en tillfällighet gav jag en konsert med en orkester med dragspel, piano och kompgitarr. Jag var sångsolist och sjöng gamla evergreenmelodier, mestadels på engelska men lite på finska också. Det var plötsligt en stor succé, berättar han entusiastiskt.
Idén föddes om att göra en sista skiva innan han avslutade den musikaliska karriären och började arbeta med sociologi och lingvistik. Så gjordes också, men med låten Katten också blev han så populär att hela Finland ville ha honom. Sociologen Numminen tände till, nu fick han chansen att som musiker besöka till och med landets mest avlägsna orter som få andra artister besökte. Ett turnerande som i efterhand faktiskt nådde fram till en bok om Finlands alla anspråkslösa mellanölspubar.
Just hur MA Numminen använder sina gedigna kunskaper inom både sociologi och filosof är intressant – det kan nämnas som parentes att han tidigare i år blev hedersdoktor i statsvetenskap vid Åbo akademi.
– Sociologin och filosofin är grunderna till mitt sätt att tänka och bete mig i samhället. Sociologin använder jag helt praktiskt, filosofin visar den väg som leder mig framåt. Nu är jag 71 år gammal och tycker inte att jag kan vila på mina lagrar. Utan jag måste alltid hitta på någonting nytt.
Filosofin har även kommit till nytta i hans musik. Han har sjungit texter av Wittgenstein och uppfört en sångsvit om det 50-åriga förhållandet mellan filosoferna Martin Heidegger och Hannah Arendt.
–Det som i filosofin tilltalar mig mest är metafysiken. Till exempel är Guds tillvaro för mig ett humoristiskt ämne. Jag läser gärna texter som försöker bevisa att Gud finns eller finns inte. Alltså djupa filosofiska texter, inte religiösa. Det finns humor i att de berättar om människans eviga försök att hitta en förklaring till varför vi är här i världen och vad det är som ligger bakom allting.
Nytt blir det för MA Numminen – hela tiden. Jag har inte ens nämnt att han utklädd till hare är en av Finlands största barnartister med ett mycket stort antal visor samt tv- och radioprogram bakom sig. Och javisst, en remix av det svenska independentbandet Bear Quartet har det också blivit. Och så sjöng han ju in en kommuns verksamhetsberättelse. Och bok om hans passion för tango har det också blivit. Ja, perkele, som en av hans tidiga skivor heter, mångsysslaren MA Numminen har hunnit med mycket.
