På lördag har Mefisto premiär på Stockholms stadsteater. Huvudrollsinnehavaren Björn Kjellman känner inte igen sig så mycket i sin rollfigur. "Det finns andra områden än teatern där jag snarare skulle överväga mina ideal för att ta mig fram".
Foto: Malin HOelstad
– Vi har väldigt lätt att moralisera över andra tider och hur andra människor har levt, men är blinda för vår samtid, säger Ragnar Lyth när han dricker kaffe och sträcker ut sina långa ben i soffan i ett av Stockholms stadsteaters rum några våningar bort från Klarascenen.
Klaus Manns omtalade roman Mefisto från 1936 utspelar sig under mellankrigstiden, på 20- och 30-talen, och i huvudrollen möter vi den upphöjde skådespelaren Hendrik Höfgen. Medan kollegorna flyr Tyskland stannar han kvar och genom sina kontakter med en högt uppsatt politiker i nazistpartiet tar han sig uppåt i karriären, får stora roller som Mefisto i Goethes Faust, hyllas och utses till teaterchef. På vägen offrar han vänner och älskade utan att inse att han har slutit en pakt med djävulen, Mefistofeles.
Boken gjorde den uppburne skådespelaren och regissören Gustaf Gründgens, Klaus Manns före detta älskare och svåger, förbannad. Han kände igen sig själv i Höfgen och lyckades få romanen förbjuden fram till 1981.
Fast i föreställningen som nu -repeteras på Klarascenen är Hendrik Höfgen något annorlunda mot i boken, enligt Björn Kjellman som spelar huvudrollen.
– Allt är gjort på ett sådant sätt att man belyser nutidens människa. Vi sysslar inte så mycket med en ond man som går över lik utan samvetskval. Det är mer en människa som gör en massa val och inte är medveten om konsekvenserna, säger han.
– Vi vill visa hur svårt det är att vara Hendrik Höfgen och hur lätt det är att fördöma honom. Jag tror att publiken kan känna igen sig i hur förvirrande de där existentiella valen kan vara, säger Ragnar Lyth.
Ragnar Lyth såg franska regissören Ariane Mnouchkines dramatisering av Mefisto för Théâtre du Soleil i Paris på 1970-talet och sedan ungerske István Szabós Oscarsbelönade filmatisering som kom 1981.
Men det var hans grubblerier om att vi blundar för hur vi handlar i dag som blev startskottet för hans uppsättning som har premiär på lördag.
– När det gäller 30-talet kan de flesta tänka: ”Hur kunde tyskarna vara så dumma att de röstade på Hitler? Så dum skulle jag aldrig vara.” Men de var inte dummare än vi.
Ragnar Lyth ville undvika att bara klichétungt beskriva 30-talet än en gång och ville heller inte fokusera på splittringen mellan nazister och kommunister som i Mnouchkines uppsättning. Uppmaningen, till dramatikern Christoffer Mellgren som fick uppdraget att göra pjäs av boken, blev i stället att fokusera på dagens tilltagande individualism och karriärismen som vår tids djävul.
Klaus Manns verk heter på svenska Mefisto – Romanen om en karriärist i tredje riket, föreställningen har undertiteln En karriär. Ragnar Lyth upplever att vi allt mer blir vår karriär, utan jobb och karriär är vi ointressanta i dagens samhälle.
– Karriärismen griper oss och förvränger vår moral så att vi hamnar i en egocentricitet som leder till ett atomiserat samhälle där vi bara är individer och det saknas sammanhang.
Björn Kjellman påpekar att vi tidigare hade ett mer självklart kollektivt ideal, kanske i religionen eller socialdemokratin.
– En människa som aldrig resonerar i kollektiva termer är inte lika förvånande i dag som för 20-30 år sedan. På det sättet är Höfgen en modern människa.
Ett annat aktuellt tema ur pjäsen är maktens nära förhållande med kulturen. Ragnar Lyth oroar sig över en utveckling där makten i Sverige allt mer pryder sig med att umgås med framför allt underhållningsartister. Han tar kungahuset som exempel.
– Se hur de firar, det är alltid med de mest folkkära artisterna. Det gör även våra politiker. Och artisterna har ju mycket att tjäna på om de får uppträda i sådana sammanhang. Samma sak gäller många skådespelare.
I filmen från 1981 var nazistsymbolerna något nedtonade. På Stockholms stadsteater är kläderna inte urtypiskt 20- eller 30-tal och det finns inga hakkors bland pianot och sminklogerna på Klarascenen under de 43 scenerna. Det förstärker pjäsens allmängiltighet.
Har vi inte lärt oss något av det tyska 30-talet? Borde det inte fungera som en varning? Ragnar Lyth tycker inte att vi lever som vi lär. Han citerar hur skådespelerskan Nicoletta i pjäsen motiverar att hon inte flyr: ”Vad som än händer i övrigt i Tyskland, så kommer folk alltid vilja se teater”. Ragnar Lyth jämför det med att människor nu säger att vi måste se till att Sverige-demokraterna inte kommer in i riksdagen.
– Så frågar man: ”Vad ska du göra då?” och får svaret: ”Jag ska börja repetera en ny pjäs”. Då kan man tycka: ”Vad ytligt, varför ser du inte till att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen i stället?” Alla de resonemangen är självklara i vår tid, men i tider som varit ser vi dem som moraliskt förkastliga.
