Ja, hur kunde han bli alkoholist, trots moderns förmaningar: ”Börja aldrig sprita”.
– Jag kan inte förklara, säger han från köksbordet i arbetslägenheten på Söder i Stockholm. Och tänder sin första cigarett.

Nej, han har inget svar. Men han har en historia att berätta. Den finns nedtecknad i boken Ett annat liv, som kommer ut i dagarna – och den slutar riktigt lyckligt: Sedan den 6 februari 1990 har han inte druckit en droppe.

– Det är ett mirakel, säger han så lågt att orden med möda fastnar i min bandspelare. Men det är alltså detta han vill berätta: att ingenting är omöjligt.

– I den situation som känns helt hopplös kan man ställa sig på benen och gå vidare, av alldeles egen kraft. Det är det utomordentligt märkliga.

Genom åren har han gett ”miljontals” intervjuer men denna gång är det annorlunda. Han är räddare, hänvisar till sin blyghet, säger att egentligen är han ju rent folkskygg. Ändå börjar boken så tryggt med den västerbottniska barndom han redan tecknat så många gånger, där är mammans gröna hus och skithuset, kallkällaren, grodorna och rönnen som var ett lyckoträd.

Efter följer åren när han som fått kallet att dikta – trots barndoms påbud där i bönhusets slagskugga att det var syndigt att ”skriva hopdiktat” – blir en framgångsrik författare, allt detta som på något sätt hör samman med fortsättningen: Att det gick åt helvete. Även om han inte kan förklara varför. Han vet bara att han aldrig hade tänkt skriva om det. Dels för att han alltid avskytt ”det där med att komma ut ur garderoben”, dels för att han inte trodde det var möjligt.

– Det var det inte heller, förrän nu. Det måste först sätta sig längst ner, som kaffesumpen.

Löftet till hustrun Gunilla var att boken skulle ta minst tre år att skriva – ”eftersom jag är så mycket trevligare och mer social när jag skriver än när jag inte skriver”. Löftet bröts. ­Efter ett år var manuset klart.

– Och det var ett roligt år, riktigt lustfyllt. Fast sånt ska man kanske inte erkänna. Jag bör kanske säga att jag skrivit under stort lidande.

Smärtan ligger lagrad i åren när han flydde in i alkoholen, Medan han tänder en ny cigarett summerar jag: Han drack som så många andra, lite socialt så där. Tills han i slutet av 70-talet gifte om sig och flyttade till Danmark. Där rasade han snabbt utför, var till slut bara nykter några timmar varje morgon.

– Det är en riktig beskrivning. Och det innebar att jag i princip inte skrev någonting. Nej, det är fel. Jag skrev dramatik. Och en enda roman, Nedfallen ängel, på 140 sidor. Fast den är å andra sidan det bästa jag skrivit.

Samtidigt var du lyckligt nygift?

– Absolut.

Du kan inte ha varit lätt att leva med?

– Lone, min dåvarande hustru, var ett helgon.

Hade du inga skuldkänslor?

– Befinner man sig i den situation som jag gjorde är skuld den dominerande känslan. Och inte blir det bättre av det. Därför har jag ingen skuld idag.

Han citerar ur boken:

”Han hade många att tacka för mycket. Han gjorde det aldrig. Han ­visste att då skulle han vara förlorad.”

– Det finns en risk att framställa sig som syndabock, ett offer. Bättre att dra ett streck över det som hänt. Det finns inga välgörare.

Och dina två barn?

– Det är klart att det var förfärligt för dem, även om de var vuxna. De var förtvivlade, visste inte vad de skulle göra med mig.

I boken berättar han om telefonsamtalet från dottern, det som blev en av brytpunkterna: Han var intagen på ett av alla behandlingshem och hon sa i telefon att hon ändå beundrade honom för att han försökte, en gång till.

”Ibland är ett ord ett rätt ord, även om det inte låter så märkvärdigt. Hans dotter beundrade honom.”

Den andra brytpunkten är den som förmodligen räddade hans liv:

Det är december 1989 och han vårdas på Island. För andra gången, förra gången var på Huddinge sjukhus, vägrar han att gå med på behandling – och flyr. Han springer rakt ut i natten och snön, som gammal idrottsman tar han ut sina sista krafter, springer ifrån alkoholsuget och behandlingskravet att han ska brytas ner, bli en annan. Han springer – tills han stupar.

– Egentligen var det ett självmordsförsök. Hade jag legat kvar där två kilometer från närmaste hus hade de aldrig hittat mig. Men det fanns något i mig som var mycket starkare än jag trodde.

Vad sa den styrkan?

– Att om man startat en terränglöpning så ska man fullfölja den och gå i mål. Gärna sist, men inte ge upp. Detta är min metaforiska bild av att jag reste mig och tog mig till närmaste hus.

Det fanns ett kök, det fanns en ­familj som öppnade dörren och bjöd på svartkaffe.

– Hade de bara släckt lamporna, det var ändå nära midnatt, hade jag aldrig hittat dit. Så tur hade jag också, min gris.

Han säger själv att han har rekord i behandlingar utan resultat. Frågan är varför han värjde sig mot den Minnesotamodell som varit räddningen för många andra alkoholister?

Cigaretten viftar över köksbordet, drar en båge tillbaka till barndomens bönehus och krav på frälsning; allt detta som han värjde sig mot. Redan från början.

– Det handlar om samma sak. Att man ska överge sig. Jag ville inte överge mig.

– Eller säg så här: Jag trodde jag var förlorad men upptäckte när man försökte göra om mig att det längst inne fanns det som var jag själv.

I februari 1990 är han intagen igen, denna gång i Danmark. Och där händer det som jag tolkar som miraklet, att han – efter alla plågor – börjar skriva på det som kom att bli Kapten Nemos bibliotek. Bredvid honom snarkar den fete jylländske bonde som kallar sig Greven, själv tar han fantasins väg tillbaka till barndomsbyn, till det som var smärtsamt ”men lite roligt ändå”.

”Och när han insåg det visste han plötsligt. Han var räddad.”

– Det är din tolkning att skrivandet räddade mig, avbryter han nu vid kanten av sitt köksbord. Och jag accepterar alla begåvade tolkningar. Men riktigt så enkelt var det nog inte. Det enda jag kan säga är att rymningarna, min häpnadsväckande motståndskraft, är uttryck för att det fanns en kärna i mig som inte var förstörd.

Genom alla år fanns hans döde far, n´Elof som dog när Per Olov bara var sex månader, vid hans sida. Han var Vägvisaren, Välgöraren, Reskamraten fram till den yttersta smärtgränsen. Där försvann hans stöd.

– Det var väl en naturlig reaktion. Som alkoholist blir man folkskygg, min far tillhörde ju folket. Såna där saker kunde jag inte tala med honom om.

Kom han tillbaka?

– Ja, faktiskt. Han finns nu, i hög grad. Jag informerar honom om vad som händer och gläder mig åt allt vi delar, som smaken för klassisk musik.

Hur vet du att ni gör det?

– Å, det har jag bestämt.

Vad som skulle hända om han tog ett glas vin idag är han inte intresserad av att veta:

– Av alla irrelevanta frågor är det den mest irrelevanta.

De flesta med missbruksbakgrund brukar kalla sig nyktra alkoholister. Inte PO Enquist. För honom skulle det, rent symboliskt, vara som om flaskan stod kvar på bordet. Som om han fortfarande var bunden till den. Därför kallar han sig helnykterist.

– Fast jag medger att begreppet låter lite komiskt, som gamla syföreningstanter, ungefär.

Redan som sjuåring blev han inskriven i den frikyrkliga nykterhetsrörelsen Hoppets Här.

– Och därifrån har jag aldrig blivit utesluten. Idag är jag en något överårig och grånad medlem men jag trivs bra med det. Att vara helnykterist är något ålderdomligt och töntigt som inte ska underskattas.

Genom att skriva boken har han, fast det sitter långt inne, blivit lite klokare. Han säger att det mest är en känsla – och att den sitter i ryggmärgen.

– Kanske kan jag säga att jag blivit lite lugnare.

I boken Kapten Nemos bibliotek formulerar han det mer elegant:

”Det tog nästan ett helt liv innan jag förstod att det var den lilla smärtan som talade om att jag levde. Och att jag väl ändå var ett slags människa. Kastar man bort smärtan var den ju förgäves. Då gjorde den ju bara ont.”

På frågan hur mycket han drack, rent konkret, säger han först svävande att det inte var så mycket: ett par flaskor vin per dag. Plus lite whisky och öl. Under åren som hans danska hustru var ambassadråd i Paris fanns ständig tillgång till representationssprit – fast det ser han inte som någon förklaring. Eller ursäkt.

– Jaja, men jag har inga problem med ekonomin. Jag hade kunnat köpa ut själv.

Som onykter blev han varken aggressiv eller briljant, bara trött och inåtvänd. Efter några glas gled han in i en drömvärld, ungefär som när han var liten och satt hemma på köksgolvets linoleummatta och ritade kartor på smörpappersark.

–Det är en bra jämförelse. Jag har inte förändrats så mycket.

Vad som hände författaren PO Enquist efter det han själv kallar sin ”återuppståndelse” den där februarimorgonen 1990 vet vi. Han har kommit ut med en lång rad böcker. Och flera pjäser. Orden flödade åter fritt och numera vet han vad det innebär:

”…när han skriver är han aldrig rädd, men bara då.”

Hans livs andra viktiga brytpunkt hör ihop med språket, med författardrömmen. Att han på 50-talet inte gick in i en akademisk karriär.

– Med viss fanatism bestämde jag mig för att jag hade något att säga, trots tre refuserade romaner på Nor­stedts. Och trots att jag skämdes lika mycket för mitt skrivande som jag senare skämdes för min alkoholism.

Det finns, genom PO Enquist författarskap, en röst och strävan att ”få det hoplagt”, att till slut ska livets skiftande pusselbitar gå att foga samman. ”Annars blir man ju tokut.”

Har du fått ditt liv hoplagt nu?

– Äsch, det där som jag brukar avsluta mina böcker med, att detta är hela historien, är förstås mot bättre vetande och djupt lögnaktigt. Men det kan vara en bit på väg. Och ett sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp.

Nu längtar han efter att skriva nya romaner, bara Ett annat liv väl har kommit ut.

– Jag har inga historier som pockar på att bli skrivna men jag hoppas de kommer. Och jag är inte rädd. För nu vet jag att jag inte kommer att supa ihjäl mig i förtvivlan om de inte pockar på.