”Bilden fördunklar, förskjuter eller förnedrar det skrivna ordet. Därför får man hoppas att experimenten med illustrerade dagstidningar kommer att misslyckas... en lycklig tilldragelse att se fram emot.”
Han kunde ju inte ha mer fel, redaktör Schuneman, verksam i mitten av 1800-talet. En annan amerikansk skribent, Charles T Congdon, varnade för att ”låta ögat överta tankens uppgifter”. Och den brittiske författaren William Wordsworth skrev att den ökande bildkonsumtionen skulle få mänskligheten att återgå till barnstadiet och grottmänniskors nivå.
När tv långt senare tog över rollen som den största bilddistributören, då var det fotograferna som klagade och framhöll den permanenta stillbildens fördelar.
Redan i slutet av 1800-talet förekom avancerade fotografiska krigs- och samhällsskildringar i olika tidskrifter och snart dök de första fotografierna upp i dagspressen. Runt 1910 var nyhetsfotot en viktig del i de amerikanska dagstidningarna.
Sverige låg inte långt efter. Dagens Nyheter publicerade sitt första foto 1902, Svenska Dagbladet 1907. Snart fanns gott om jobb och 1909 anställde Dagens Nyheter en klichéassistent, Anna Haag, som också fick fotografera. I och med att SvD och DN 1913 anställde Karl Ransell respektive John Stiernström, som titulerades pressfotografer, hade en ny yrkeskår definitivt etablerats också i Sverige.
Nyhetsbilden fick en skjuts i och med första världskriget, men den verkliga boomen kom senare.
– Bildjournalistiken exploderade efter andra världskriget, säger Jacob Forssell, tongivande fotograf bland annat på Expressen 1964–90.
Han anser att reportagefotot stod på sin höjdpunkt på 50- till 70-talen och syftar på bildtidningar som blomstrade då som Life, Look, Vu, Paris Match, Stern, Se och Vi.
– Det är svårare i dag att identifiera den goda bilden i det enorma bildbrus vi lever i.
En viktig utveckling är antalet exponeringar man har på sig. Med glasplåtar var det förstås litet, liksom med 6x6-rullens 12 exponeringar. Även småbildsrullen med sina 36 bilder hade sin begränsning, medan dagens digitalkameror har fler antal exponeringar än du någonsin behöver.
– Men ändå kunde man ta fantasiska bilder trots tekniska begränsningar, säger Jacob Forssell och berättar om sin pappa som hängande i krokig arm i riggen på ett segelskepp med fyra möjliga exponeringar lyckades med en perfekt komposition.
Lika många gånger innebar det förstås att fotografer missade målet. När SvD:s fotograf Tore Burnäs tidigt 50-tal skickades ut på ett enkelt jubilarjobb, det vill säga ett porträtt, hade han bara en exponering med sig. Just som han skulle knäppa small det. Spårvagnsolycka. Han ställde gubben snett framför olyckan och tog bilden, som sedan klipptes itu på redaktionen.
Fotografins bildspråk och manér är i högsta grad barn av sin tid och inte minst av tidens teknik.
– Förändringar i bildspråket uppstår oftast i samband med en ny teknisk innovation, säger Anna Clarén, fotograf och bildlärare på Nordens fotoskola och nämner den lilla Leicakameran som innebar en ny rörlighet.
Den automatiska avståndsinställningen ökade snabbheten, som påverkat inte minst sportfotot. I och med autoexponering för blixtljus kunde man fotografera i helt nya miljöer och gamla utfrätta bilder med magnesiumblixt, som amerikanen Weegees klassiska bilder, har i stället blivit sin egen konstestetik.
– Tidigare var fotografen en teknisk expert, måste kunna exponera, blaska med kemikalier, rådda med kurirer och annat för att få hem bilderna, säger Anna Clarén.
Fram till 2000-talet skickades bildrullar med flyg, tåg och taxi om inte fotografen hade möjlighet att framkalla på plats och telesända. SvD:s bildchef Joakim Ståhl berättar hur de så sent som 1996 stod på Svenskans tak och fångade lyra när fotografen släppte ner exponerade rullar medan helikoptern som han plåtat Stockholm marathon från hovrade över huset.
Med digitalkamerorna kom snabbheten och möjligheten till omedelbar sändning över hela jordklotet. Minuterna efter målgång i OS kan en knivskarp närbild vara hemma hos redaktionen på andra sidan jordklotet.
– Det är positivt, människor kan hålla sig informerade. Men för bildspråket kan det också innebära en negativ förändring att fotografen alltmer sällan väntar på bilder. Bilder som berör, som kommer nära, som verkligen skildrar en människa eller skeende måste ibland få ta tid, säger Anna Clarén.
Även om det fotografiska ögat krävdes då som nu, så menar många fotografer att det i högre grad krävs att man är bildjournalist, berättare. På fotoutbildningarna läser man lika mycket journalistik, källkritik, medieretorik som fototeknik.
– Man måste kunna beskriva personligt inte bara hur en människa ser ut, utan också relationer, stämningar, sådant som bara livet kan lära en, säger Anna Clarén.
När det brister, när snabbheten kräver leverans utan eftertanke eller när man förtvivlat försöker bli sedd i bildbruset, det är då som en del fotografer lockas att härma andra, använda krystade manér och konstiga vinklar som inte har med berättelsen att göra.
Att vi lever i en extrem bildkultur, långt från vad kritikerna på 1800-talet ens kunde fantisera om, hoppas Anna Clarén kan leda till en större medvetenhet om att bilden inte är något bevis på allmängiltig sanning.
Enligt Joakim Ståhl har medvetenhet om teknikens möjligheter nästan kommit att innebära motsatsen.
– Det finns ett trist ifrågasättande av press- och dokumentärbilden, men att möjligheten att luras finns innebär ju inte att man gör det. Det finns inget skäl att misstänka fotografen att ljuga mer med kameran än du med tangentbordet. Världen ser olika ut beroende på vem som skildrar den, säger han.
Sedan kan man fråga sig vad som är manipulation eller inte. Att rigga ett händelseförlopp är ju ett självklart påhitt, men frågan är om att justera en bild från råmaterial till tryckbart original är manipulation.
– Det finns de som hävdar att det svartvita fotot är det mest dokumentära, men är något manipulation så är det väl att ta bort all färg?
