Sexismen är granne med konsumismen och allt är till salu. Korruptionen regerar och i plastkassar drar män runt såväl ölburkar som avsågade huvuden. Tobias Theorells uppsättning av ”Lika för lika” på Göteborgs stadsteater gör Shakespeares komedi överrumplande aktuell.

”Lika för lika” från 1604 hör till Shakespeares mer sällan spelade komedier. Platsen är ett Wien i förfall, övergivit av hertigen som lämnat makten till en byråkrat vid namn Angelo. Vikarien vill visa sig slagkraftig genom att sätta dit Claudio för otukt sedan hans trolovade Julia visat sig vara gravid.

Då Isabella, Claudios syster, ger sig av från nunneklostret för att be om nåd för sin dödsdömde bror, möts hon av ett skamligt förslag – om hon ger sin oskuld till Angelo kan brodern skonas. Men, saken är den att hertigen är kvar i stan. Förklädd till munk inte bara iakttar han förloppet utan griper även in i det.

Energin flödar under den tre timmar långa föreställningen och inte för ett ögonblick har man tråkigt. Magdalena Åberg har skapat ett scenrum i form av en stålgrå låda, där väggarna klottrats ned med nyckelord och stadens namn lyser i neon. Männen bär moderna kostymer, medan Göteborgs gosskör med sina renässansdräkter länkar samman då och nu. Gråskalan bryts av munkens svarta kåpa och kvinnornas vita dräkter, i detta spel med idel motsatser; mellan manligt och kvinnligt, högt och lågt.

Också regin pendlar mellan tonlägen och stilarter, om än med en olycklig dragning åt det buskisartade.

Fredrik Evers Lucio, vän till Claudio, agerar ut det mansgriseri maktens herrar är bättre på att dölja. Samtidigt blir han en enerverande pajas. Så fungerar också sändebudet i regncape och cykelhjälm. Rollen görs av Victoria Olmarker, men hon får mer att bita i som Julia och Mariana.

Isabella får kraft i Caroline Söderströms gestaltning. Dialogen mellan henne och brodern Claudio, spelad av Gustav Ekman Mellbin, sprakar, kanske för att de agerar i samma tonläge, båda lika desperata.

Hertigen, denne gåtfulle karaktär, blir i Örjan Rambergs expressiva version en trickster. Han liksom hänger på orden, så att replikerna får underskruv. Vad som driver honom blir aldrig helt klart, medan Jacob Ericksson strame Angelo tycks söka makt och sex i ett.

Titeln är hämtad ur Bergspredikan och slår an rättvisetematiken. Varför behandlas sexualitet olika beroende på kön och social ställning? Trots det för pjäsens samtid radikala innehållet, intar uppsättningen ett bitvis tveksamt manligt perspektiv. När Angelo fysiskt utnyttjar sin position iscensätts övergreppet med fokus på hans inre kamp, medan kvinnans roll som objekt förstärks. Frågan hur man kan skildra sexism utan att upprepa den förblir obesvarad.

I slutet tillförs en extra knorr. Det är fyndigt och alls inte utan poänger, men innebär också att uppsättningen trots kritiska anslag landar i ett mjukt, kollektivt fniss.

Regi: Tobias Theorell. Övers: Göran O Eriksson. Scenografi: Magdalena Åberg. Medv: Eivin Dahlgren, Gustav Ekman Mellbin, Jacob Ericksson, Fredrik Evers, Thomas Nystedt, Victoria Olmarker, Örjan Ramberg, Caroline Söderström