”Akta dig så du inte får Florenssjukan bara”, sade min vän över ett glas öl.
Jag skrattade.
”Nej på allvar alltså. Det finns nåt som heter så. En del som åker till Florens blir tokiga av att allt är så vackert och sen vill de bara åka tillbaka dit hela tiden för inget annat kan riktigt mäta sig.”
Senare, medan jag skrev ut mina flygbiljetter, googlade jag. ”Florenssjukan”. Allt som dök upp var en erotisk novell där syndromet beskrevs som ett dvalliknande tillstånd framkallat av tryckande värme och alltför idogt springande i museer. Inget värre än att det kunde botas med ett så kallat kärleksspjut.
Nå. Jag växte upp i mörka Västerbotten där det vackraste vi hade var hundra miljoner tallar och det mest spännande man kunde drabbas av var Skellefteåsjukan, så det där verkade jämförelsevis tilltalande. Jag var mest nyfiken på vad den där motsägelsefulla åkomman egentligen handlade om. Var den som tröttheten efter att ha överdoserat på tv-sänd vintersport under tre veckors olympiad? Som det dästa illamåendet efter att ha glupat i sig varenda smula av melodifestival? Liknade den kanske snarare vansinnet som drabbar huvudpersonerna i HP Lovecrafts skräcknoveller, de stackare som insett sin egen obetydlighet i jämförelse med de uråldriga gudarna?
En vecka i Florens är knapert med tid för att ta in staden, särskilt om man inte doktorerat på renässansens konsthistoria och måste komplettera museibesöken med läsning för att sätta saker i sitt sammanhang. Staden är knökfull av gamla mästerverk och gapande kulturturister, och efter att ha betat av vad man orkar med av piazzor, fresker, palats och katedraler sprakar synapserna av Michelangelo, Leonardo, Brunelleschi, Giotto och Botticelli.
Effekten är inte så mycket vinter-OS eller melodifestival, mer som en rockfestival för en lantis som normalt aldrig får se några stora band och plötsligt får springa mellan scenerna utan tid att smälta upplevelserna. Jag känner igen tillståndet från första gången jag var på Roskildefestivalen, men också från när jag besökte Tokyos geekparadis Akihabara där den enorma mängden lattjo prylar gjorde att alla de små underverken på något sätt förlorade det mesta av sitt värde.
Den Florenssjuka som gnager kvällen innan hemresa är med andra ord en välbekant krämpa som vi lider av lite till mans i en informationstät tid där varje viktigt budskap och vacker text dränks i tusen andra. Det är med renässansens storverk som med de vertikalt moltigande tallarna i Skellefteåtrakten: vidunderliga var för sig men hopplöst många. Det blir svårt att se träden för all skog.
