Fleet Foxes vill inte stämplas som hippies. Robin Pecknold bar slokande filthatt på scenen en gång, och när en person efteråt kommenterade den Black Crowes-liknande utstyrseln på ett webbfourm bad sångaren genast om ursäkt och lovade att bränna hatten.
Foto: Sean pecknold
–Jag har ingen aning varför vår skiva har gått hem i Sverige. Jag och Skye (Skjelset, Fleet Foxes gitarrist, reds anm) har båda skandinaviska rötter så det kanske hjälper. Fast egentligen vet jag inte varför skivan har gått hem någonstans.
Det plötsliga framgångarna har knappast stigit Robin Pecknold, 22-årig sångare i Fleet Foxes, åt huvudet. Bandets debutalbum Fleet Foxes, som släpptes i Sverige i mitten av juni, har mötts av idel lovord i såväl hemlandet USA som runtom i Europa. Men trots alla hyllningar har Pecknold inte tagit sig tid att vara nöjd med albumet.
–Nej, det är en massa som jag hade velat göra annorlunda. Men jag tror å andra sidan att det är en sund reaktion att förkasta det man har gjort. Man ska inte hålla saker alltför kära. Då kommer man aldrig vidare.
Robin Pecknold har precis hunnit landa i lägenheten i Seattle. Han och bandet har några sällsynta dagars ledighet innan det är dags att åter packa väskorna och hoppa på flyget till Europa. Pecknold är inte överdrivet förtjust i att turnera men han ser fram emot att komma till Skandinavien dels för att få se sina förfäders hemtrakter (hans farfarsfar var en seglare från den norska ön Hidra) och dels för att få komma till Dungens hemland Sverige. Robin Pecknolds röst skiner upp när han får prata om den västgötske folkpopsångaren.
–Dungen är min absoluta favoritartist. Han är helt fantastisk. Jag gillar hur han har fört vidare den gamla svenska musiktraditionen. För mig är Dungen mycket coolare än alla världens My Morning Jackets och Band of Horses.
Låtarna på albumet Fleet Foxes låter ungefär som man kan tänka sig att ett samarbete mellan Simon and Garfunkel, The Shins och Band of Horses skulle låta. Det är organisk popmusik av den klassiska skolan med svävande barfotamelodier, utsvängda harmonier och så det som är själva essensen av Fleet Foxes: den högtidligt mjuka stämsången. För Robin Pecknold är stämsång också det allra vackraste som musikvärlden har att erbjuda.
–Att få sjunga ihop är det absolut bästa med att spela musik. Att sjunga i stämmor tvingar en att vara lyhörd och lyssna på varandra. Det samspelet är mer fascinerande för mig än att vara i ett band med en sångare och så ett bakgrundsband.
Trots att Robin Pecknold bestämt hävdar att han inte känner någon musikalisk samhörighet med Band of Horses, My Morning Jacket eller något annat band ur den nya amerikanska och skogshuggarvänliga skäggrockvågen ser – och låter – Fleet Foxes som deras hippiekulturella kusin från landet. Pecknold säger dock att det inte ligger någon estetisk tanke bakom bandets hårfagra uppenbarelse.
–För mig är skägg i kombination med långt hår mer ett psykologiskt val än ett stilistiskt; om man väljer att se ut som ett psycho med långt hår och skägg betyder det att tvingas folk titta djupare än på utsidan. Jag var fet under tonåren men så blev jag vegan och tappade en massa överflödskilon. Efter det började folk behandla mig annorlunda. Såna som inte hade velat titta åt mig när jag var tjock ville plötsligt prata med mig. Den upplevelsen har format hela min syn på image.
Hur viktig är stil för dig?
–För mig är stil det absolut oviktigaste med en person. Jag är inte särskilt intresserad av kläder och jag kan inga märken. Jag tar på mig vad som helst som min bror säger åt mig.
