Det är bara tre mil mellan Bruno Mathssons Värmamo och Yngve Ekströms Vaggeryd, ändå umgicks inte de båda samtida möbelsnickarna . Men visst måste det ha funnits någon slags dialog mellan dessa två, även om Brita-Lena Ekström inte minns att det direkt talades om den store Bruno Mathsson under hennes uppväxt.
–Kanske berodde det på att de var så olika som personer, Yngve och Bruno, säger Brita-Lena Ekström.
Hon berättar också om de tågresor som dessa två giganter ska ha gjort tillsammans, men minns att hennes far tyckte att Bruno Mathsson var en originell figur, som åt kruskakli och sov ute.
I en intervju i Smålandsradion 1964 säger Yngve Ekström till journalisten Lasse Svensson: ”Den första stolen blev inspirerad av Bruno Mathsson, men det löstes formmässigt med pinnstolen som grundelement. Det var basen, alltså underdelen. Sittytan påminde starkt om Bruno Mathsson, men den formen finns i våra gamla gungstolar som pinnstolsmakarna gjorde.”
Lika, men ändå så olika, levde och arbetade dessa formgivare eller självlärda snickare som båda lånade böcker på Röhsska museet i Göteborg, där de senare också debuterade i utställningssammanhang.
Men medan Mathsson fick sitt internationella genombrott på världsutställningen i Paris 1937 och hade succéer som stolen Eva, från 1941, och tre år senare vilstolen Pernilla i bagaget, var Yngve Ekström det egna smålandsföretaget ESE-möbler i Vaggeryd trogen.
Precis som Mathsson experimenterade han dock med sittkurvor i formpressat och skiktlimmat trä, vilket 1956 resulterade i Yngve Ekströms storverk – vilstolen Lamino.
Detta funktionalistiska verk kom knappast ur ingenting. Sanningen är att Lamino var en av hans allra första möbler, som sedan modifierades genom åren för att först 1956 få samma form som den behållit fram till idag.
Tre år tidigare hade Yngve Ekström visat stolen Kurva på NK-Bo, även den en föregångare till Lamino. Stolen blev mycket omtyckt och när det i början av 1960-talet var dags för en internationell lansering, skapade Yngve tillsammans med sin bror Jerker Ekström, även han aktiv i företaget, en ny hopsättningskonstruktion där mutter och skruv drogs samman med en sexkantsnyckel. Något patent togs aldrig och idén snappades i stället upp av Ikea.
Men hur var egentligen designklimatet i Sverige under 1950-talet, när Yngve Ekström filade på sin Lamino? Förutom Mathsson, var Carl Malmsten och Josef Frank tongivande på möbelscenen.
Dansken Hans J Wegners The chair drog till sig världens strålkastarljus tillsammans med Arne Jacobsen och hans populära Myranstolar. I Finland var det Alvar Aalto som hyllades mest.
Under 50-talet gjorde också plasten sitt definitiva inträde i köksskåpen, bland annat genom Sigvard Bernadottes melaminskål Margrethe. De fick samsas med ett antal andra nymodigheter som exempelvis Stig Lindbergs servis Spisa ribb och Herta Bengtsons Blå eld.
Bland de internationella storheterna visade Gio Pontis stol Superleggera vad kreativitet kunde göra med en stol, medan Marcel Breuer och Mies van der Rohe snarast bevisat hur minimalistisk genialitet kan uttryckas. Och allt detta medan ”Svensson-svensken” drömde om en Volvo Amazon, skapad av Jan Wilsgaard – rekryterad från avdelningen för möbelformgivning och inredning på Slöjdföreningens skola i Göteborg.
Sökandet efter rena, enkla former, och det till ett pris som alla skulle ha råd med var de ideal som rådde på den svenska designscenen.
Så Yngve Ekström hyllade de socialistiska idealen?
–Man kan säga att det var den klass han var född in i. Men han var inte en politisk människa. Jag vet inte vad han röstade på men han sade ofta att han skulle rösta blankt, säger Brita-Lena Ekström.
Men din pappa gjorde en klassresa och kom ändå att tjäna en hel del pengar, var det ett problem i 50-talets Småland?
–Det var fint att vara företagare om man samtidigt skapade arbetstillfällen och det gjorde Yngve. Men det enda sättet han levde ut på var att han körde Jaguar.
