Det börjar nästan dokumentärt. Den polske författaren Michal Witkowski intervjuar två luggslitna pensionärer i Wroclaw. De sitter i ett sunkigt kök i betongförorten och talar om den gamla goda tiden, före murens fall och före den rosa revolutionen. En tid då män ännu var ”riktiga karlar”, hetero ut i grovkängorna. De båda männen spyr galla över gaykul­turen som tagit över samhället, förbannar alla färgglada Pridefestivaler, talet om likaberättigande, adoptioner, äktenskap.

De lever i Europas antagligen mest öppet homofobiska land men är inga vanliga böghatare. De heter Patricia och Lukrecia och är fjollor av den gamla skolan. Parkraggare, pissoarluder, utstötta sexmissbrukare som känner att tiden sprungit ifrån dem. De vill absolut inte bli en del av mainstreamkulturen, längtar tvärtom tillbaka till diskrimineringen och hatbrotten i den forna folkrepubliken. Och de är absolut inte ”gay”. Bara tanken på att två puggor skulle ligga med varandra fyller dem med fnitter. Höjden av desperation!

Då betalade de hellre för att få suga av ett berusat råskinn, bli rövknullade av någon sexuellt frustrerad soldat från den ryska tundran eller rentav bli pissade på. För att det var deras grej, men också för att få något att skvallra om med ”väninnorna” i parken: Zigenerskan, Ormtjuserskan, Grevinnan, Ettermajan...

Lubiewo är deras berättelse, en burlesk kollektivroman om den sköra gemenskapen på samhällets botten, och medan de uppsluppna ”tanterna” förlorar sig i nostalgiska minnen glider också det journalistiska berättandet över i den framställningsform som är deras par excellence: skvallrets. En säregen genre för en roman!

Allt är rått och eländigt – många dog i aids, någon våldtogs till döds med en locktång – men ­berättat med humor, kärlek och värme. De båda gammelfjollorna låter stundom som en lyrisk Jean Genet: när de förhärligar smutsen, mytologiserar den tarvliga verkligheten, förvandlar plastpåsen till en handväska och T-spriten till rosa champagne.

En av Witkowskis poänger är just att kommunismen krävde viss fantasi, eftersom inget fanns att köpa. Som läsare förstår man att de här superfjolliga ”flickorna” egentligen såg ut som vilka polska grovarbetare som helst minus mustaschen. Allt låg i gesterna, språket, kanske en gnutta billigt spackel. Så blir romanen lika mycket en sexualhistorisk betraktelse som en hyllning till inbillningskraften, fiktionen, språkets förmåga att skapa drömvärldar och identiteter starkare än de man kan köpa färdigpaketerade.

Witkowski gör ingen hemlighet av sin egen vantrivsel i konsumtionssamhället. Bokens solkiga tillbakablickar har det elegiska tonfallet hos en Proust på spaning efter den gyllene era som flytt. Särskilt i romanens andra del, som är mer personlig. Här ligger ”Micháska” på ”playa del fjoll”, en nudiststrand i den polska badort som gett boken dess namn. Överallt märkesbögar, stilfjollor, vandrande livsstilsprojekt. Donna Karan, Tony and Guy, Vidal Sassoon. Plastnaglar, rakpermanent, konstnärlig tatuering. Störst förtvivlan väcker de politiskt engagerade helyllebögarna med sina mejlinglistor, föreningsaktiviteter och stadiga pojkvänner. ”Lukrecia, kom och hjälp mig!”

”Lubiewo” utkom i Polen 2005 och blev otippat en smärre kioskvältare; i dagsläget har den redan översatts till 15 språk. Och ja. Det är länge sedan jag läste en roman som var så underhållande och samtidigt komplex, smart, personlig och välskriven. Därtill i en klockren översättning av Stefan Ingvarsson – det enda som skvallrar om bokens polska ursprung är några skojfriska blinkningar till Gombrowicz.

Är det då årets roman? Skulle tro det.