Klassiker från 1600-talet
Izaak Waltons ”Den fulländade fiskaren” (övers. Olof Lagercrantz) utkom första gången 1653 och är den tredje mest publicerade boken i England efter Bibeln och Shakespeares samlade verk. Denna uppsluppna mix av handbok i fiskekonst och from poesi myllrar av referenser till antiken och renässansen och är fiskelitteraturhistoriens oomstridliga monument.
Etisk hållning till fiskens lidande
A A Luce, ”Fishing and Thinking”. Att fiskar lider med en krok i munnen är rimligt att anta, och det finns kanske skäl att döma ut fisket som grymt. I denna bok försöker emellertid en brittisk moralfilosof och flugfiskare av klassiskt snitt att förena fisket med en rimlig etisk hållning. Om han lyckas är en öppen fråga.
Litterär hyllning till gäddfisket
Peter Kihlgård, ”Koncipieringen av en gädda” (1988) är den svenska metalitteraturens mest fiskrika text. En hyllning till gäddfisket i kombination med en lekfull och humoristisk nedstigning i litteraturens och vardagens språkflod.

Stilbildande
fiskeskildrare
Hans Lidman, ”Det nappar i Svartån” (1945). Lidman hör till de stilbildande och mest lästa fiskeskildrarna i svensk litteratur. Denna bok har kommit i ett flertal utgåvor och ger en fin bild av Lidmans författarskap och av det särpräglade i hans berättande från strandkanten.
Det är särskilt nu i sommartider som man kan se dem. Vinden tänjer ut deras revar i bågar över sjöarna och strömmarna i ett avlångt land. Solen blänker till i deras redskap. De kan vara främmande i sina uppenbarelser: heltäckande byxstövlar och hattar med färgsprakande krams. Eller de kan vara smärtsamt välbekanta: ett barn, en båt, ett spö och ett flöte som guppar i en stilla vik.
Nostalgiska emblem för den tid som flytt: ”Vid min barndoms brygga”, som Gunnar Brusewitz och en ansenlig mängd av krönikörer och poeter formulerat fiskets egen rumstid. Även om vi aldrig satt en fot på denna brygga i det förflutna, är risken ganska stor att vi känner igen oss. I våra trakter hör nämligen insjön, skärgårdsön och älvstranden
till de obligatoriska inslagen i föreställningarna om sommaren. Det har, om inte annat, bilder och berättelser sett till.
Att en av de semesterböcker som nu ges ut heter ”Det nappar, det nappar!” (En bok för alla), förvånar således inte. Det rör sig om en volym med ”fiskehistorier”, sammanställd av Gunder Andersson och Lena S Karlsson, och det är en bred volym i ordets bästa bemärkelse. Här radas skrönor och fackmannanoveller, poesi och litterära lekar upp. Här samordnas klassiker som Kalevala, Strindberg, Thoreau, Harry Martinson och Gunnar Ekelöf med fiskekonstens egna storheter som Izaak Walton och Hans Lidman.
Och i vissa ögonblick blir man även varse det nät av kanaler, bäckar och åar som går mellan det som fångas med beteckningen ”litteratur” och det som håvas in av ordet ”fiske”. Precis som bokläsaren, måste fiskaren låta blicken löpa över naturens skrift och läsa vattnet för att ha någon chans till fiskelycka. Precis som författaren vill servera en lockande bild, måste fiskaren locka fisken att
nappa, till exempel med hjälp av en simulerad fisk.

Dessutom handlar det i bägge fallen om aktiviteter som bygger ett fiktivt rum i tillvaron, en ficka i den värld vi befinner oss i: likt läsaren isolerar sig metaren på sin brygga och flugfiskaren i strömmen från en social verklighet, där bussarna fortsätter att gå. Fiskets plats avgränas till flötet, vassruggen, den vakande öringen och är alltid en halvt mytisk, är alltid en annan plats.
Att det finns en fiskelitteratur är följaktligen en självklarhet. Vill man systematisera kan man grovt tala om två slag. Dels de otaliga berättelser och dikter, där fisket och fisken drivs in i metaforens maskineri: från Jesus parabler till Lars Gustafssons fantastiska novell ”Sportfiskarna” (som jag anspelar på i min inledning). Dels de texter, där fisket som sådant är primärt. När Bengt Öste skriver om abborrar, när Gösta Unefeldt berättar om sutarmete, är fiskaren och fisken fundamentet, inte ett led i en liknelse. Vilket inte innebär att deras texter inte kan öppna
sig för andra erfarenheter.
För den som inte brukar fiska, för den som upplever verksamheten som besynnerlig, om inte förslöande och fördummande, kan det vara svårt att förklara dess fascination, och som gör det i stort sett omöjligt att vistas intill ett vattendrag utan att man börjar spana efter skiftningar på ytan. Det hjälper sällan att hänvisa till priorinnan vid nunneklostret Sopawell, Dame Juliana Berner, som i ”En avhandling om fiske med krok” från 1496 hyllar fisket som den mest fromma och berikande av hobbyer - i jämförelse med ansträngande och hälsovådliga sysslor som falkonering, fågelfängeri och jakt.
Att flykten in i fisket faktiskt kan ha fördummande effekter visste för övrigt Strindberg. I ”Konsten att meta” (1888) skriver han om flötets magnetiska verkan på metaren: ”Ögat som förgäves söker något föremål på den enformiga vattenytan slår gärna fast på flötet, och åskådaren fascineras slutligen av betraktandet så att han glömmer fisket, glömmer anhöriga, sorger, löften, och försjunker i
en hypnotisk dvala som slutligen blir det tilldragande elementet i att meta med spö.” Man ”idiotiserar” sig, som det står, och löper till och med risken att förlora sig.

Men Strindberg förblindar delvis sig själv när han stirrar på den färgade korkbiten: det som drar till sig fiskarens uppmärksamhet och hotar att sluka honom är det man inte kan se, det som sker under ytan. I essän ”Varför man ljuger”, i ett nummer av tidskriften Pequod för tiotalet år sedan, klargjorde Gunnar Nirstedt vad som står på spel i mötet med vattnet och fisken. Fiskaren är en gränsvarelse, konstaterar han, som tillfälligtvis kommer i kontakt med ett metafysiskt bortom - en erfarenhet som inte utan möda låter sig översättas till vardagslivets språk. Därav behovet, eller snarare nödvändigheten, att ljuga.
Att Brusewitz kan tala om en nästan religiös extas vid fångsten av en jättebraxen är följaktligen - åtminstone för den djärve fisketeoretikern - mer än en liknelse. Nylonlinans lodande av djupen ger konkretion åt varje närmande
till det okända. Men fiskeskildringens bryska framdragande i ljuset av det som döljer sig i vattnet resulterar i sin tur ofta i en voyeuristisk lek med sträng dramaturgi: kast, napp, kamp och slutligen landning av fisken, som sedan ligger där i gräset eller på ekans träbotten, färdig att betraktas: den grönskimrande gäddan, den strimmiga abborren, den silverblänkande laxen, den guldgula öringen.

Men därmed påbörjas också en oroande identifikationsprocess: fiskarens blick möter fiskens. Och visst finns här en likhet. Även om fisken sällan har fått yttra sig (ryktet om dess stumhet är starkt) och agera huvudperson i fiskelitteraturens historia, återfinner man ändå många försök att ge den mänskliga drag. Abborren är, som Bengt Öste skriver i ”Det nappar, det nappar!”, missunnsam, och när Albert Viksten levererar ett ”Drama vid Bäverbäcken”, låter han oss följa med på en tur i storöringens inre liv, där den står i ett bakvatten och betraktar sländor, larver och annat som singlar förbi i strömfåran då en
mask dyker upp - ”Den oemotståndliga glupskheten kommer över honom” - och en fåfäng kamp mot döden inleds.
Detta litterära grepp skänker ett stråk av vemod åt berättelsen och den fiskelycka den utmynnar i; ett vemod som ofta smyger sig in i fiskelitteraturens texter. Man behöver bara nämna Hans Lidmans skildringar av fisket och den suckande naturen kring hans till hälften påhittade Svartå. Delvis har nog detta stråk att göra med den oroande likheten mellan fiskare och byte, och givetvis med det faktum att det som nyss sprattlade av liv nu har dött. I den sköna sommaridyllens landskap av gröna träd, röda stugor, blå himmel och glimrande vatten ger sig plötsligt mörkret och underjorden till känna.

Men detta är å andra sidan en erfarenhet som varje fiskare måste vara beredd att tackla. Om det inte räcker att stoiskt bita ihop och konstatera att det här är en del av livet, så finns väl andra utvägar. De kan vara mer eller mindre drastiska, mer eller mindre genomtänkta. En är förstås att helt enkelt sluta
fiska och sluta tänka på det där med fisk - som Hans Alfredsson och Tage Danielsson en gång formulerade saken:

Jag svor en ed den kvällen
vid vattnet, som blodet färgat rött
vid liket av forellen
som för en måltid dött.
Jag svor en dyr och helig ed den
kvällen
att bara äta kött.