I James Joyce Dublinnovell ”De döda”, som utspelas under en julmiddag vid förra seklets början, samtalar man om sångare och sångerskor i det förflutna. Man erinrar sig sedan länge tystnade röster, ”från den tiden man verkligen kunde höra skönsång i Dublin”, som det heter i novellen. Tant Kate, värdinna och sällskapets äldsta medlem, minns en tenor från över 50 år tillbaka – den vackraste röst hon någonsin hört. De andra har knappt hört talas om honom och ingen utom hon minns hur han sjöng.

Jag kom att tänka på passagen hos Joyce i samband med Dietrich Fischer-Dieskaus bortgång nyligen. De stora rösterna tystnar lika mycket nu som förr, men förutsättningarna för att få uppleva dem är givetvis radikalt annorlunda; tack vare inspelningar hör vi dem i ett virtuellt nu, en tidlös samtidighet.

Jag hörde aldrig Fischer-Dieskau, 1900-talets störste baryton, i verkliga livet. Men när jag tänker tillbaka minns jag intensiva ögonblick när jag lyssnade på honom på skiva. Jag frågar mig nu: hur vill jag minnas Fisken, som han brukade kallas? Kanske med dessa skivor, från hans enorma repertoar av romanser, lieder, operaroller.

Mitt första möte med honom var en då nyutkommen inspelning av Schuberts ”Winterreise”. Inte den mest berömda, med Gerald Moore som pianist, utan den något senare med Jörg Demus. Den är fortfarande den bästa jag vet. Jag hörde den tidigt 70-tal med min väninna Jane och vi konstaterade hur Fisken mejslade ut varje ord, varje fras, liksom genomlysta inifrån av förståelse för vad texten sa, fast utan att helheten, den flödande dramatiska replikföringen gick förlorad. Det gällde också hans fenomenala dubbelskiva med Carl Loewes lieder, också den med Demus, där han gör balladen ”Archibald Douglas” med sina olika röster som om den var en hel teater- eller operaföreställning.

Hans liedersång överbryggade skillnaden mellan sången och den talade repliken, liksom skillnaden mellan liedern och operan. Den självklarhet han gav yttrandet, sammansmältningen av ord och musik, är unik för honom men bygger samtidigt på en tradition som först och främst tyskspråkiga sångare har odlat (i den engelskspråkiga världen odlas melodi och egaliserad timbre ofta väl mycket på bekostnad av ordet).

I Herbert von Karajans underskattade inspelning av Wagners ”Nibelungens Ring” gör han en enastående, ungdomligt vital Wotan i ”Rhenguldet”. Och hans insjungning av Mahlers ”Des Knaben Wunderhorn” med George Szell – och med Elizabeth Schwarzkopf vars manierismer här firar triumfer – visar hans förmåga att låta sången både gå utåt, mot lyssnaren, och inåt, mot musiken själv, en gåtfull dubbelhet som egentligen kännetecknar all stor sångkonst. Här är det särskilt sångerna ”Revelge” – liedern som hel symfoni! – och ”Wo die schönen Trompeten blasen” som fortfarande, efter fyra decennier är oöverträffade.

Låt mig till sist nämna Ferenc Fricsays inspelning av Beethovens Nionde symfoni från 1958, en av de bästa av symfonin. En ung Fischer-Dieskau sjunger finalens barytonparti, med en djärvhet i diktionen – ett slags galen uppsluppenhet – som visar intelligensen och humorn hos ”Fisken”. Ja, må han leva!