Att följa tävlingsfilmerna är en mental bergochdalbana där man kastas som en lekboll mellan känslomässigt finlir och våldsamma grymheter. Man kan inte påstå annat än att tävlingsfilmerna är omväxlande i år.

Det började med Andrea Arnolds hjärtskärande uppväxtskildring Fish tank, som regissören beskriver som ”mycket liv i ett litet utrymme”. 15-åriga Mia (Katie Jarvis), precis mittemellan barn och vuxen, iakttar sitt förortsområde och människorna som bor där med genomskådande blick utan att avslöja vad hon tänker. Mamma är inte där för henne, eftersom hon själv fortfarande är en mental tonåring som helst bara vill dansa och dricka. Det är Mia som tar hand om lillasyster.

In i deras liv kommer Connor, spelad av den karismatiska nya stjärnan Michael Fassbender, som vi såg i Hunger. Äntligen blir det någon sorts ordning i familjens liv. Connor tar inte bara väl hand om mamma. Han ser också Mia och uppmuntrar hennes spirande förhoppningar om att bli hiphopdansare. Och Mias försvar faller. Hon blir handlöst förälskad. Att Connor är lite för bra för att vara sann har vi redan anat.

Regissören berättar att hon alltid börjar sina filmer med en bild, men avslöjar inte vilken. Men jag tror att jag har gissat den. Redan nu räknas Fish tank som en Guldpalmskandidat.

Det gör även tävlingens andra kvinnliga regissör Jane Campion, som ägnar romantiska och starka Bright star åt den sanna historien om sömmerskan Fanny Brawnes kärlek till den fattiga poeten John Keats. Han hann inte med så mycket kärlek i sitt unga liv eftersom han dog i TBC bara 25 år gammal. Fanny var 18 år. De är två mycket olika men lika viljestarka personer som växer tillsammans genom sin omöjliga kärlek.

Bright star är en kostymfilm där man inte tänker på att den utspelar sig i skiftet mellan 1700- och 1800-talet. Kärleken har samma kraft oavsett tidsålder, säger regissören alldeles riktigt. De två älskande spelas av Ben Whishaw och Abbie Cornish.

Ang Lee berättar att han efter en rad dramatiska filmer kände lust att göra en riktig måbrafilm. Och det blev Taking Woodstock, om den legendariska musikfesten 1969. Men det är inte musiken eller musikerna han bryr sig om i första hand utan människorna runt omkring och hur de påverkades. I centrum står en fattig familj som driver ett nedgånget motell som de hyr ut till musikfestivalen.

Ang Lee medger att han är romantisk i sin syn på 1969 som oskuldens tid då unga människor bröt mot etablerade sanningar och förändrade världen för alltid. Han var inte med när det begav sig, men såg hemma i Taiwan tv-bilder från festivalen som han aldrig har glömt. Det är lite larvigt övertydligt emellanåt men bitvis också väldigt vackert som när huvudpersonen den unge Elliot gör en LSD-tripp och hela festivalfältet förvandlas till ett skimrande hav med böljande vågor av människor.

Men allt är inte feel good. Det går också ett stråk av våldsamma och övernaturliga filmer genom Cannesfestivalen som Park Chan-wooks Thirst om en präst som förvandlas till vampyr efter en blodtransfusion liksom den unga kvinna som så småningom blir hans flickvän. Blodsprutandet vill aldrig ta slut.

Livet i fängelset i Un prophète är inte heller någon dans på rosor. Även om filmens skildring av en ung mans väg från oskuld till fullfjädrad brottsling inte är direkt banbrytande är den otroligt skickligt berättad.

Kommande titlar som Vengeance och Antichrist talar också sitt tydliga språk.