För pragmatikern William James var den påståenden som fungerade. För filosofen Michel Foucault var den ett uttryck för makt. Och för Karl Rove, den amerikanska nollnolltalspolitikens Macchiavelli, var sanningen en angelägenhet för fjantar:

När vi agerar skapar vi vår egen verklighet. Och medan ni studerar den verkligheten noggrant – som ni brukar – agerar vi igen och skapar nya verkligheter, som han uttyckt det.

Medan liberala grubblare ältade frågan om massförstörelsevapen i Irak presenterade Bush-regimen humbugbevis, anföll landet och skapade en ny verklighet på fältet. Så skapade de neokonservativa i USA en kultur där handlingskraft var en dygd och ärlighet en svaghet.

Sanningsföraktet gick så långt att ordet truthiness (sanning baserad i känslor och fördomar snarare än i verkligheten) utnämndes till årets ord 2006 av Merriam-Websters ordbok, men sedan dess har sanningen sett en renässans, åtminstone i medierna. Dussintals tidningar, sajter och appar faktakollar alla uttalanden i samband med det amerikanska presidentvalet, och här hemma nagelfar bland andra SvD politikerna, under vinjetten Faktakollen.

Valkampanjens mest pinsamma faktakoll drabbade republikanske vicepresidentkandidaten Paul Ryan, som i en intervju hävdade att han sprungit ett maraton på under tre timmar. I själva verket sprang han sitt maraton på drygt fyra. Det är som att missta Korpen-innebandy för elitseriehockey, något man bara kan göra med flit.

I en av de senaste debatterna mellan Mitt Romney och Barack Obama korrigerade moderatorn Romney när han kritiserade Obama för att ha dröjt med att terrorstämpla attentatet mot den amerikanska ambassaden i Libyen.

Det är den hårdaste formen av faktakoll: omedelbar och skoningslös, mitt under direktsänd tv-debatt. Mitt Romney kom av sig. Efter debatten kallade den konservative radioprofilen Rush Limbaugh tillrättavisningen journalistiskt terrordåd. Den konservative Fox News-tyckaren Tucker Carlson jämförde den med mordet på Abraham Lincoln.

I ett så rabiat debattklimat förstår man att obekväma sanningar inte är välkomna. Men det fanns ett verkligt problem med moderatorns ingripande. I sitt tal efter Benghazi-attacken använde Obama begreppet terrordåd, det var emellertid oklart vilken attack han refererade till. Romneys påstående om att presidenten svävat på målet var med andra ord inte felaktigt. Det var möjligen irrelevant, men dit kom diskussionen aldrig.

Den som tar sig rätten att skilja mellan sant och osant tar på sig ett stort ansvar. Tusentals år av filosofiskt gnabb har lärt oss att sanningen är mer svårfångad än vi vill föreställa oss, och ju större påståenden som granskas desto svårare är det att komma till objektivt giltiga slutsatser.

”Min tid var 2,50-någonting” är lätt att faktakolla. ”Invandringen kostar miljarder” betydligt svårare. Det betyder inte att man ska ge upp, tvärtom är det en nödvändighet för den demokratiska processen att politisk retorik faktakollas. Men det betyder att det krävs ödmjukhet inför uppgiftens storlek.

Tappar vi förtroendet för faktakollarna är det kört för sanningen. Då blir det truthiness som vinner valen och regerar världen.

Sam Sundberg är kritiker och skribent på Svenska Dagbladet.sam.sundberg@svd.se