Arkivbild från Finska Vinterkriget.
HELSINGFORS
Varför dog nästan 30 procent av de ryska krigsfångarna i Finland? Vad hände med de 55 000 ingermanlänningar som återlämnades till Sovjet efter krigsslutet? Hur många judar överlämnades egentligen åt Nazityskland?
De frågorna ska den första statliga finländska historiekommissionen om andra världskriget besvara inom några år. Dylika kommissioner har grundats för länge sedan i andra länder som deltog i andra världskriget, till exempel Tyskland, Frankrike och Holland. Varför denna finländska senfärdighet?
– Åren strax efter kriget dömdes flera krigstida politiker till stränga straff. Den allierade kontrollkommissionen for hårt fram i Finland och det skapade ett klimat där man ville försvara sig. I dag är den finländska självkänslan bättre. Finland vill vara en del av Europa, utan skelett i garderoben, säger docent Lars Westerlund, en av forskarna i projektet.
Krigshistorien i Finland har präglats av hävdvunna bilder: molotovcocktails som kastades mot ryska pansarvagnar, skidande finska soldater som kringrände till antalet överlägsna sovjettrupper och mejade ner dem (den berömda mottimetoden).
Däremot har man sällan talat om de ryska krigsfångarnas höga dödlighet eller om personutlämningarna till nazisterna. Forskning har visserligen förekommit, men splittrad och ofta motarbetad.
Den definitiva vändpunkten kom för två år sedan då journalisten Elina Sana gav ut boken De utlämnade (Luovutetut). Sana kunde bland annat leda i bevis att Finland lämnat ut fler judar till Nazityskland än vad som tidigare kommit fram (åtta), eftersom man överlämnade sammanlagt 2 500 krigsfångar, bland dem några tiotal judar, till nazisterna. När Simon Wiesenthal-centret tog kontakt med president Tarja Halonen och krävde en ordentlig utredning beslöt regeringen att tillsätta en historiekommission.
Den största enskilda gruppen som kommissionen utreder är de ryska krigsfångarna, Westerlunds specialområde. Majoriteten av dem internerades i fångläger som hastigt byggdes upp. Vissa fångar fick till en början klara sig helt utan tak över huvudet.
– Hösten 1941 tog de finska trupperna 69 000 fångar. Av dem hamnade 64 000 i fångläger och det fanns varken kapacitet eller vilja att ta väl hand om dem. Mellan december 1941 och augusti 1942 dog 15 000 fångar. Det berodde på flera faktorer: dålig mat, dåliga hygieniska förhållanden, brutal behandling med piskstraff för minsta förseelse. Fångarna var smutsiga och hade löss och vissa av dem tvingades till hårt kroppsarbete där de for illa.
Westerlund ska nu göra upp en databas med alla fångars namn och dödsattester. Genom att sammanfatta materialet hoppas han kunna reda ut vilken den vanligaste dödsorsaken var och hur dödligheten varierade mellan olika läger.
Finland grundade också koncentrationsläger i ryska Karelen, där drygt 20 000 civila ryssar internerades. Flera tusen gick under i de dåliga förhållandena, främst åldringar och barn. En annan känslig fråga är ingermanlänningarna – en finskbefryndad folkgrupp i Leningradregionen som på tysk försorg evakuerades till Finland under kriget. Många ingermanlänningar tog värvning och stred mot Sovjet sida vid sida med finländarna, men när Moskva och Helsingfors slöt fred skickades samtliga 55 000 tillbaka. Nästa alla deporterades och det förekom att samarbetsmän arkebuserades. Deras öden ska utredas i ett särskilt forskningsprojekt.
Tidigare har de finländska historikerna stött på stort motstånd då de försökt dra fram allt detta i ljuset. Men Lars Westerlund säger att han i dag inte har några som helst problem.
– Visserligen har vi vår långa tradition av krigslitteratur och vår etnocentrism med alla dess nationella myter om den sega finska krigaren. Men i dag är det ingen som lägger hinder i vägen för forskningen. Det finländska samhället har fått tillräcklig distans till sin historia för att kunna se den i ett annat ljus.
