I Finland pågår just nu ett presidentval, vars utgång i skrivande stund ännu är oviss. Men det finns ännu en, i sammanhanget kanske något blygsammare anledning, att i år vända blickarna mot vårt grannland i öst. Helsingfors har av det internationella industriformgivningsrådet ICSID utsetts att vara designhuvudstad år 2012. Blygsammare anledning att intressera sig än presidentval, skrev jag nyss. Jag är inte helt säker på att en finsk formgivare skulle hålla med.

Jag har skrivit en del om finsk design och arkitektur under åren, och en sak tycker jag mig ha märkt. Inställningen till design i Finland är ingen lek. Det handlar inte om dekoration eller att följa trender, det är en livsinställning. Design tas sannolikt på allvar i lika hög utsträckning som presidentval.

Finland har en tung designtradition som tar avstamp i modernismen, från Aalto och framåt. Historien är ständigt närvarande. Pratar man med unga finska designkritiker och formgivare hör man inte sällan åsikten att den finska designen lutar sig för tungt på sin gamla tradition – att det är svårt för nya uttryck att komma fram. Det är baksidan av att ha ett förpliktigande arv. Framsidan kallas integritet. Det har Finland blivit bra på att odla under de senaste hundra åren. Med krig och hot i fortfarande relativt färskt minne har man haft allt att vinna på att utveckla sin egen identitet. Den är inget man gärna släpper på.

Designen är en utmärkt grund om man vill fundera lite över de båda grannländernas skillnader. Även Sverige är ett designland, även om vi kanske inte är det i riktigt samma utsträckning som vi ibland vill hävda. Men medan Finland tjurigt har fortsatt att göra sin grej har Sverige vänt blickarna utåt. Med vår förmåga att snabbt suga upp utländska trender har vi kunnat skapa design som kanske inte har högsta integritet, men livar upp för stunden. Våra två mest internationellt kända företag har den smarta imitationen som affärsidé. Så har design och formgivning också i mycket högre grad här betraktats som dekoration, som en lustfylld guldkant på tillvaron. Inget kunde vara längre ifrån den finska inställningen till design, enligt mina erfarenheter. Intervjuar man en finsk möbelformgivare om en stol är sannolikheten stor att man får en liten föreläsning om vad det egentligen – i en rent filosofisk bemärkelse – innebär att sitta.

Naturligtvis generaliserar jag en aning – det blir ju lätt så när man ska jämföra något så abstrakt som länders mentalitet. Undantagen är förstås många. Men jag har ofta tänkt på det här under åren när politiker och pr-folk unisont har basunerat ut Sveriges förträfflighet som designnation. Eller när utländska trendguider som Wallpaper har hyllat det hippa Stockholm i alla tonarter. Det finns något ansträngt över vår inställning till design. Få skulle komma på tanken att kalla Helsingfors för hippt, men staden har ett allvar som Stockholm saknar. Och det är bara en av anledningarna till att åka dit.