Ingmari Pagenkemper.
Foto: Dan Hansson
Discoljusriggen har hängt i taket på Hamburger Börs sedan 1979 och är ett litet monument över fornstora dagar. I dag associerar dock de flesta namnet Börsen med en handelsplats för aktier snarare än med ett anrikt nöjesetablissemang bakom Jakobs torg i Stockholm.
Hennes handslag är bestämt, fast ändå mer handfast än hårt – och kanske är Ingmari Pagenkemper rätt kvinna att råda bot på Börsens lite vilsna tillvaro bortom boulevarderna.
–Hamburger Börs har hamnat i glömska hos dagens stockholmare. Jag vill fylla varumärket med innehåll igen. Det hade kunnat vara betydligt värre; ett varumärke med dåligt rykte. Men det har det inte, Börsen har inget rykte alls, säger Ingmari Pagenkemper frankt medan dagens sista lunchgäster strosar ut mot en stundande vårsol.
Innan hon fick erbjudandet att ta över som vd i höstas visste Ingmari Pagenkemper inte ens var Börsen låg. Hon hade varit i faggorna under åren som producent för Stockholms kulturfestival, men aldrig satt sin fot på den anrika krogscenen.
Nu sitter Ingmari Pagenkemper på övervåningen med Jakobs kyrka och hela Kungsträdgården just bakom hörnet och lovar att ett år ska räcka för att det åter ska börja tasslas om Börsen. Hon har gjort liknande resor förut och lyckats lyfta lite luggslitna lokus, åren som underhållningschef på Berns är välkända i krogbranschen. Och ännu tidigare var hon med om att lyfta Lydmar från ordinär hotellobby till hetaste vattenhål.
–Börsen låg på minus nio miljoner i höstas, det är ganska mycket för ett sådant här litet ställe. Å andra sidan; när jag började på Berns visade siffrorna minus 38 miljoner. Tillsammans med mina kollegor lyckades vi hamna på 11 miljoner plus i höstas.
Samtidigt gillar hon att jobba i uppförsbacke. Så fort något börjar gå lite för bra tappar hon gnistan och går på styrfart. När hon skulle ta klivet in i krogshowvärlden började hon med att se föreställningen REA, som är inne på tolfte året. Ingmari Pagenkemper gick tre kvällar i rad. Och blev alldeles paff. Det var ju riktigt roligt.
–Det var en otrolig lättnad när jag märkte att produkten var bra. Jag är en typisk biljettköpare: 43 år, har okej med pengar, bor i innerstan. Så varför hade jag aldrig ens tänkt tanken att gå hit? För att det har varit fel på paketeringen och marknadsföringen – och det är lättare att åtgärda än att behöva gå in och göra om hela produkten.
Vad kommer du att ändra på?
–Ingenting kring krogshowkonceptet, men det gäller att fylla ordet med positiv känsla igen. Krogshow betyder egentligen bara mat och underhållning och det är upp till mig att se till att den är så bra som möjligt. Och det första jag gjorde var att införa schlagerförbud. Jag kommer att få äta upp det under After Dark i höst, säger Ingmari Pagenkemper och ler stort.
Hon blev milt sagt överraskad över att lokalerna står tomma fyra kvällar i veckan, och att man stänger under hela sommaren.
–Huset har stått igenbommat nästan fyra månader varje år. Med det här läget, hyran, potentialen … Herregud vad vi ska göra saker här, utbrister hon och tar en klunk kaffe till ur en mugg som hon genast dömer ut som konferenskopp.
Med ett gnistrande gapskratt berättar hon att Börsen ska bli mer barnförbjuden: rysk kaviar till frukost och franska pojkar till middag.
Hennes enträgna engagemang uppskattas. Ingmari Pagenkemper kan bland annat tryffera sitt cv med Årets nöjesförbättrare, Månadens stockholmare och Årets hjälte. Anledningen framför alla andra är vad hon gjorde på tre gånger tre meter i en hotellobby ett stenkast från Stureplan. Lydmar lockade hit både kreddiga artister och en kreativ publik som både slapp inträde och godtyckliga gästlistor.
Sedan dess har Ingmari Pagenkemper fått många erbjudanden om att ”göra Lydmar” av deras ställe. Jovisst, om ni ger henne fyra år, 40 miljoner och massor med tur. Kredd får man bara genom att arbeta hårt och långsiktigt, har hon lärt sig.
Hur orkar du hålla koll?
–Jag har inget intresse längre av att gå på svartklubbar tre kvällar i veckan och se någon obskyr konsert. Det spelar heller ingen roll, så länge det jag levererar är rätt. Jag håller mig med ett stall av unga människor som rapporterar till mig. Det gäller att ha bra relationer neråt i åldrarna, då slipper man springa runt själv, skrattar hon.
Plötsligt blixtrar bilden fram av en vänligare version av Charles Dickens Fagin–figur, han som skickar ut tjuvligor av småbarn på Londons gator. Nu verkar Ingmari Pagenkemper vara allt annat än en diktatorisk direktör. Efter första arbetsdagen ställde hon sig till personalens förvåning och spelade skivor, framför allt för att hon tyckte att de inte hade råd att ta in en discjockey. Hon har heller inga problem med att plocka bort tomglas från borden.
–När jag började tänkte jag att jag var stor flicka nu och skulle vara så där Filippa K–snygg i dräkt och komma till jobbet klockan nio. Det höll i ungefär två veckor. Jag är ingen dräktmänniska och jag funkar inte så tidigt på morgonen. Jag dyker upp någon timme senare, ser ut som jag gör och kan utan problem jobba till fem på morgonen.
Fingertoppkänsla – fingerspitzengefühl för att tala Ingmaris hemspråk – tycker hon är den ingrediens som krävs i allt hon gör. Det hänger på små detaljer om det blir en bra kväll.
I 15 år har Ingmari Pagenkemper haft nöjes–Stockholm som mycket mer än ett heltidsjobb. Nyligen tog hon sin första längre sammanhållande semester sedan hon tog studenten i den tyska staden Ibbenbüren. Fast till Stockholm kom hon redan 1988, som au–pair.
–Mina väninnor och jag skulle börja plugga politik på universitetet i Amsterdam, men först skulle vi åka ett år utomlands. Alla drog till USA, England eller Spanien, men jag ville till det land mitt namn kommer ifrån. Jag var på Lidingö och i Djursholm. Herregud, det var ett miserabelt au pair–år! Om jag hade en dotter som skulle åka utomlands, hade jag hellre velat att hon jobbade på strippklubb än slavarbetade som au pair. Några veckor innan jag skulle åka hem träffade jag min förra fästman och tänkte: ”Åh, jag ger det en sommar.” Nu har det gått 24 år och jag är kvar.
Men det fanns också en mörkare mening med att hon ville åka till detta i Tyskland så rödstugeskimrande Astrid Lindgren–land.
–Mina familjeförhållanden hemma i Tyskland var väldigt jobbiga, och jag hade bara fått för mig att det skulle vara så harmoniskt och lugnt i Sverige – lite neuromantiskt. Man kan väl säga att jag flydde hemifrån.
Några år tidigare hade familjen Pagenkemper gjort en omvänd klassresa, vilket resulterade i att Ingmaris syster fick anorexi och brodern blev dålig och hamnade på sjukhus.
–Det gjorde jag med, vi fick alla psykosomatiska problem. Pappa var försäkringsmäklare och hade eget företag som gick mycket bra under väldigt många år. Plötsligt gjorde det inte det längre, men det vågade han inte berätta för mamma. I stället började han låna pengar och förskingra. En dag sprack bubblan och på tre veckor gick vi från stort hus och tre bilar och mamma i pärlor och briljanter, till att flytta till ett hus med råttor och mormor som kom med mat. Det tog hårt på oss allihop.
–Det kanske också är därför som jag inte har några problem med att jobba, jobba, jobba. Jag är en trygghetsnarkoman med pengar på banken och jag betalar av på mina lån. Det sitter i ryggmärgen att göra rätt för sig. Man ska inte vara skyldig folk pengar, säger hon och skakar länge och långsamt på huvudet och lyfter ett varnande pekfinger.
Ingmari Pagenkemper fann sin fristad i Sverige, och fram till 1994 pluggade hon frenetiskt svenska, teatervetenskap och lingvistik, utan en tanke på klubbliv. Det var först när hon träffade sin man, dj:n Johan Netz, som hon kastades rakt in i en okänd värld.
Hon började som discjockey på rockklubben Gino på Birger Jarlsgatan som en av de första kvinnliga plattvändarna. Nu låter det som om vi talar åren kring kvinnlig rösträtt, men ända in på 1990–talet var dj–båsen alfahannarnas högborg.
–Det var jätteroligt, men jag vet att arrangören Harry Byrne fick mycket skit för att han gav jobbet som hus–dj på ett av stans bästa ställen till en helt oprövad ”tysk brud!”. Det var mycket avundsjuka från manliga discjockeys. Jag minns att jag talade med Pia Kalischer (i dag populärmusikansvarig på Sveriges Radio) som var dj före mig, vi var ju inte så många tjejer. Hon slutade eftersom hon blev så mobbad. Jag var också beredd på att ge upp många gånger, men inget slår känslan av att få folk att glömma sina vardagsbekymmer. Livet är förbaskat tufft, men det är fantastiskt att kunna bidra med att sprida glädje.
Maken Johan har varit discjockey i över 30 år. Båda är nattdjur och brukar träffas på sina respektive arbetsplatser på kvällarna. En livsstil som utan överdrift skulle vara svår att kombinera med något slags normalt familjeliv med barn.
–Jag har aldrig haft några hobbies, utan har präglats mycket av mina pojkvänner. Min förra fästman var konstnär, då försörjde jag mig som krokimodell. Jag träffade min man, som spelar skivor. Hoppsan, så var jag här! Johan är jättestolt över mitt jobb och jag över hans: det är helt fantastiskt att man kan försörja sig som dj när man är 46 år.
Är det ett bra liv?
– Absolut. Det farligaste är att man är konstant omgiven av alkohol och droger. Jag har sett så många trilla dit, som har blivit alkisar, knarkare eller annat förfärligt. Är man inte extremt observant står man där en tisdagseftermiddag och tycker att det är dags för ett glas rosévin. Min man och jag skriver upp när vi dricker, bara för att ha koll.
Vad har du fått offra för jobbet?
–Privatlivet. Jag har en väninna. Punkt. Jag jobbar helger och när andra firar midsommar eller nyår. Folk tröttnar. Nu tror jag inte att jag skulle ha skaffat barn i alla fall, men man kan heller inte jobba som jag gör och ha barn, de skulle bli lidande.
Har valet att inte skaffa barn också att göra med vad som hände din familj?
–Det tror jag. Att skaffa barn är ett så stort ansvar, det är mycket man kan göra fel – så det skulle jag inte göra. Hellre driver jag ett företag som går några miljoner back, än ger mig på någon lite människa, skrattar hon.
Personligen har Ingmari Pagenkemper just nu hamnat i en märklig situation. Hennes pappa dog för två månader sedan och nu gör hon och syskonen allt för att inte få del av arvet.
–Jag måste avstå mitt arv för att inte ärva hans skulder. Pappa dog utblottad, men han och mamma förblev ett par hela tiden och skrev in att han fick livslång rätt till gratis boende. Fast den här fick jag, säger Ingmari Pagenkemper och visar stolt upp ett klassiskt analogt herrur på sin vänsterarm.
En klocka som förstås på papperet tillhörde hennes mamma. Men det var det enda som Ingmari ville ha – och fick.
Hon berättar att hon drömmer om att återfödas som svart gospelsångerska: ”hjärta och smärta på riktigt”. Men hon lever också med mer jordnära visioner.
–Så småningom vill jag ha mitt eget ställe. Jag vet att det kommer att bli en otrolig utmaning, i åtta fall av tio är det ekonomiskt självmord att öppna eget. Men jag ska lyckas.
