En bild på ett sönderslaget ansikte eller ett gripande vittnesmål av en våldtagen kvinna. Jobbar man med svåra ämnen behövs balans i tillvaron, något som bearbetar bilderna i hjärnan eller skingrar tankarna på allt det onda i världen – för att inte bli hård, cynisk eller blasé.

För författaren och journalisten Katarina Wennstam fyller pysslandet den funktionen. Efter flera år som reporter på SVTs nyhetsredaktion och två uppmärksammade reportageböcker om våldtäkt satsar hon nu helt på författarskapet och har på ett par år kommit ut med två romaner, spänningsromaner som hon vill kalla dem.

Katarina säger att alla som jobbar mycket och särskilt de som möter våld och elände i sitt arbete måste ta hand om sin själ för att orka.

– Jag är skeptisk till människor som inte har någon hobby, säger hon och klipper i ett rött tyg med vita prickar som ska bli julgranspynt.

Hennes sätt att bearbeta är att brodera, sticka eller pyssla. När hon jobbade med boken Flickan och skulden, om våldtäkt, gjorde hon de detaljrika tittskåpen som nu hänger nere i syrummet. Ofta kan hon koppla ett hantverk som hon har gjort till en särskild rättegång som hon har bevakat eller en bok hon skrivit.

Nyligen kom Katarina hem efter ett besök på Södersjukhusets akutmottagning där hon hade pratat med läkare och sett bilder på unga män som slagits sönder och samman. Efter det var hon i behov av att smälta alla intryck.

– Min man klarar inte av att höra, han tycker det är så hemskt och är för blödig. Så jag satte mig och broderade, i timmar, till halv tolv på natten, berättar Katarina som just nu arbetar med research inför sin kommande bok som ska handla om det meningslösa gatuvåldet.

Framför allt pysslar Katarina när hon förarbetar böckerna. Informationen som Katarina fyller sin hjärna med måste hanteras, eller marineras, som hon själv säger. För hon tänker bäst när hon handarbetar. Är hon fast i en tanke lossnar den ofta efter några timmars pysslande. Och ju pilligare, desto bättre, vilket man kan förstå när man ser de detaljrika tittskåpen, väggmålningarna i barnens rum eller de mönstrade tapeterna som kräver stor precision att sätta upp så att de blir mönsterräta. Hon är noggrann men påpekar att vitsen försvinner om det är helt perfekt. Någon sa en gång att Katarina borde sälja det hon gör.

– Aldrig, säger hon bestämt.

Och så visar hon upp ett bevis för att allt inte blir lika lyckat. En tröja som hon stickar till sonen Emil men som aldrig tycks bli klar och även om den blir det tror Katarina inte att den kommer att bli särskilt bra.

Hon har alltid pysslat. Som barn tillbringade hon mycket tid hemma hos farmor Majken och de pysslade tillsammans. När hennes föräldrar inte ville köpa nya kläder till Barbie så sydde Katarina dem själv.

Nuförtiden pysslar hon med familjen eller med väninnorna på syjunta. De brukar ses när barnen har gått och lagt sig och så syr de och pratar. Att de gör något tillsammans är viktigare än resultat. En kvinna har hållit på med samma kjol i arton år. Katarina tror att syjuntan både nu och historiskt fyller en viktig social funktion.

– Förr kan det ha varit den enda möjlig- heten för många kvinnor att ta sig hemifrån. Säkerligen har en del kvinnovåld uppdagats under syjuntor, säger Katarina.

Visst händer det att folk höjer på ögonbrynen åt att feministen Katarina Wennstam pysslar, stickar, syr, broderar och bakar – klassiska kvinnosysslor.

– Jag ser ingen motsättning i det. Dessutom beror indelningen bara på att någon har bestämt att det är kvinnogöra. Men jag har märkt att alltfler unga killar tycker att det är coolt att sticka sina egna mössor. Och på dagis finns ingen könsuppdelning när de pysslar. Om det inte fanns så bestämda uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt så kanske Jan Guillou och Leif GW Persson skulle ordna syjuntor i stället för att skjuta djur, säger hon.

Samtidigt konstaterar hon att pysslandet säkert kan bli en kvinnofälla om det sker för att visa upp resultatet för andra. För att bli bekräftad eller för att grannarna ska säga ”åh så duktig du är som broderar och gör fönsterprydnader”.

Viktigt, tror Katarina, är att stanna upp och fundera över varför man gör det och vem man gör det för. Hon berättar att en kompis påminde henne om att hon själv inför dottern Moas dop sa: jag skulle aldrig servera köpetårtor på min dotters namngivningsfest.

– Usch, att jag har sagt det. Det är hemskt. Varför skulle jag inte kunna bjuda på köpetårtor?

Utan duktighetskomplex handlar pysslandet för Katarina om att koppla av och umgås. Gärna tillsammans med sina två barn och över glitterlim, filttyg och flörtkulor. Barnen Emil och Moa är entusiastiska pysslare. Och det går undan. Emil ritar på ett filttyg och klipper noggrant efter strecken. Snart har han gjort fem olika figurer.

Nu inför jul får köksbordet vara pyntverkstad. Familjen har bestämt sig för att ha två granar, en fin och välpyntad i vardagsrummet och en på undervåningen som smyckas med hemmagjorda smällkarameller och annat.

Katarina har handlat kassar fulla med pysselmaterial. Utbudet är enormt. Lim i olika färger, pärlor, stjärnor, band, papper och piprensare som inte längre är till för att rensa pipor utan endast att pyssla med. De är böjliga, lurviga och i massor av olika färger. Och de är dyra. Precis som det mesta pysselmaterial.

Hon visar en broderad kudde som hon hittade halvfärdig hemma hos sin mormor efter att hon gått bort. Katarina tog med sig kudde och broderbåge och slutförde arbetet. I en jämförelse mellan den broderade kudden från Ikea för 250 kronor och hennes egen så konstaterar Katarina att Ikea-kudden inte bara är mer perfekt utan också kostar betydligt mindre än den handgjorda.

– Min kostade säkert 700 med allt material men värdet ligger ju i att den inte är massproducerad.

Butiker för scrapbooking, stickning, virkning och annat pyssel finns lite överallt i stan. Intresset för handarbete och pyssel har ökat och numera är syjunta inte något konstigt. Katarina tror att hantverket har fått ett uppsving som en motreaktion till vår gränslösa konsumtion, ett uppvaknande.

Och kanske kommer vi denna jul i större utsträckning att ge bort presenter som vi har gjort själva. En stickad halsduk, en broderad kudde eller en egen arrangerad blomgrupp. Katarina visar upp en present som hon fick häromdagen – en burk sylt med handskriven etikett.

– Vi är ju bra på olika saker. Jag skulle inte koka sylt själv och jag blev jätteglad över denna. Men framför allt blir jag glad för omtanken, att någon tagit sig tid.