Den västerländska filosofihistorien är bara en rad ”fotnoter till Platon”, hävdade den brittiske filosofen Alfred North Whitehead i ett berömt citat. Det är ett tungt ansvar, men å andra sidan påstås filosofen som var verksam på 300-talet f Kr ha haft mycket breda axlar. Han kallade sig filosof, men skrev om politik, konst och astronomi med samma energi som han behandlade allmängiltiga ämnen som kärlek. Platon skapade det som en gång kallades idéläran men som på senare tid, och i Jan Stolpes översättning, heter formläran: det vi uppfattar med våra sinnen är en skenbild av verkligheten, en stol är egentligen något som påminner oss om den egentligen sanna stolen, som befinner sig på ett annat plan.

Abstrakt? Möjligen, men desto mer imponerande om man tänker på att Platon befinner sig i det abstrakta tänkandets vagga, utan de verktyg som bland andra eleven Aristoteles arbetade fram.

– Ta ordet ”vara” som exempel. Existens, identitet, tillstånd: jag är i rummet, jag är en tomte, jag är nöjd – där stretar Platon ibland och kan vara lite tveksam, vilket har gjort det spännande att översätta, säger Jan Stolpe.

Han har ägnat de senaste tio åren – med avbrott för andra uppdrag – åt att översätta Platons texter. Sex band, närmare 3 000 sidor av klassiska texter, i ordets rätta bemärkelse, som Gästabudet och Sokrates försvarstal. Senast det skedde var på 1920-talet, av Claes Lindskog. Arbetslägenheten i närheten av Eriksdalsskolan på Södermalm är ett tempel helgat åt filosofen, där dignar bokhyllorna av andras översättningar och forskning runt Platon. Nutida filosofer plockar upp hans tankar och analyserar dem och det kommer nya översättningar på många olika europeiska språk (på senare år bland annat norska, danska och franska) som har påverkat Jan Stolpes arbete.

– Platon är unik på så sätt att hela hans författarskap finns bevarat medan hans kollegors texter bara är bevarade delvis. Det beror ju på att han grundade akademin, där man tog hand om hans material, säger Jan Stolpe.

De flesta känner till Platons akademi, lärosätet som var verksamt i över 900 år. Som elev till Sokrates och lärare till Aristoteles ingår han i en trojka som grundlade det västerländska tänkandet. Han skrev om kärleksbegreppet (”platonsk kärlek”, som egentligen inte alls var utan fysiska inslag, men poängterade den intellektuella kärleken), statsbyggnad och den berömda grottliknelsen, som Platon använder för att åskådliggöra sina idéer om form. Där berättar han om en grotta där människor sitter fastspända med ryggen mot utgången, där en eld brinner. Deras verklighetsuppfattning bygger på skuggorna från elden där människor passerar förbi, en sorts förvrängda andrahandsuppgifter. Det har varit tacksamt stoff för senare kulturyttringar – tänk bara på Matrixfilmerna som bygger på samma idé: verkligheten är inte vad vi tror den är, det finns något helt annat bakom vad vi uppfattar.

Dessutom ligger han bakom de första texterna i ett i dag oerhört populärt ämne, hjälp-till-självhjälp, fast han kallade det självomsorg, berättar Carl Cederberg, doktorand i filosofi vid Södertörns högskola och redaktör för boken Att läsa Platon som kom för ett par år sedan.

– Antik filosofi är ju inte så stort i Sverige, det anses lite världsfrånvänt. Jag mötte egentligen Platon på riktigt när jag studerade i Tyskland, där är han ju större. Jag tycker att han är viktig för alla som är intresserade av att ifrågasätta sin kultur och samtid, för det gjorde han ju verkligen, präglad av att ha sett sin läromästare Sokrates avrättad, säger Carl Cederberg.

För Carl Cederberg är Platon framför allt viktig genom sättet han visade vad filosofi kan vara, vad vetenskap kan vara. Samtidigt påpekar han att det finns en intressant tillämpbarhet i Platons tankar, även om nutida samhällen har blivit så komplexa att somligt helt enkelt inte fungerar.

– Min personliga käpphäst är att han har en övertro till förnuftet – ibland kan det vara förnuftigt att inse att förnuftet inte räcker, om du förstår vad jag menar. Han skulle kunna ha varit mer misstänksam där, som till exempel Nietzsche och Freud.

Du är i 30-årsåldern, vad fick du för bild av Platon i skolan?

– Om jag minns rätt var det ett utdrag ur Menon som vi läste i gymnasiet. Sokrates pratar med en slav och jag tyckte bara att det var löjligt, han är ju inte så lätt att introducera alla gånger, oavsett hur mycket han betyder för idéhistorien, säger Carl Cederberg.

En som brinner för Platons roll i undervisningen är Niklas Brismar-Pålsson, lärare i filosofi och svenska på Kungsholmens gymnasium. Han låter eleverna läsa Platon redan i ettan, med betoning på att läsa. Han ratar texterna som försöker förklara vad filosofen tänkte utan låter dem sätta tänderna i Jan Stolpes översättning med en gång, sedan följer seminarier och dialog.

– Jag har väldigt studiemotiverade elever, ibland är det hungrigare här än på universitetet. Det kan vara komplexa texter, men ta Gästabudet som exempel: den handlar om kärlek och diskuterar människans villkor, vilket är väldigt aktuellt för mina elever.

Efter fyra år som lärare tycker Niklas Brismar-Pålsson att han har fått ett mer organiskt förhållningssätt till Platon eftersom han jobbar med filosofen så pass mycket. Han menar att det är lätt att få en schematisk bild av exempelvis liknelsen om grottan och skuggvärlden om man inte gör det. Övningar som att rita upp den berömda grottan på tavlan för att ge den perspektiv aktiverar texten på ett spännande sätt. Niklas Brismar-Pålsson berättar att tonåringarna gärna tar fasta på de som släpas ut ur grottan, upptäcker att världen inte var vad de hade trott – och problemen som följer på det.

– Kriton är ett annat bra exempel på texter som fungerar bra. Det är en ganska lättillgänglig dialog, följsam och spetsigt skriven, där man blir bortdribblad av Platon. Känslan av att läsa, hålla med om vad Sokrates säger, fortsätta läsa och hålla med honom tills man är färdig och inser att man inte håller med om vad han har sagt, det är omtumlande, säger han.

Det handlar om strukturen på texten, hur den är upplagd för att få största möjliga slagkraft. Monika Ringborg på pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, blev så inspirerad av den när hon läste Gästabudet första gången att hon inledde en forskning som bland annat har resulterat i avhandlingen Platon och hans pedagogik.

– Han är ju väldigt motsägelsefull. Hans idéer i Staten om att alla människor inte har lika värde och att alla har en specifik uppgift i livet motsvaras ju inte av hans pedagogik, som är betydligt mer öppen och inbjudande. Min forskning går ju egentligen ut på att få alla att läsa Platon.

Varför ska man läsa honom?

– Det låter ju lite flummigt, men jag tror att det är en fråga var och en måste svara på själv, man får ett personligt förhållande till honom. För egen del har Gästabudet betytt oerhört mycket för mitt tänkande och sättet jag ser världen på, säger Monika Ringborg.

Dramatens chefsdramaturg Magnus Florin pluggade visserligen filosofi på universitetet, men på den tiden betraktade han Platons texter som facklitteratur. Jan Stolpes nyöversättning har gett Florins Platonintresse en nytändning, som bland annat resulterade att Radioteatern satte upp Gästabudet och Sokrates försvarstal under åren han var chef där.

– Jan Stolpe har varit väldigt känslig för Platon som författare, hans prosa och hans stil. Det finns ju oerhörda skiftningar och en stor spännvidd i hans texter: aggressiv och frän samhällskritik, lyrisk högstämdhet och så vidare.

Ja, en av de stora paradoxerna hos Platon är hur han jagade diktare och skådespelare med – en i och för sig ännu ej uppfunnen – blåslampa, samtidigt som hans egna texter påminner så mycket om dåtidens scenkonst och litteratur. Översättaren Jan Stolpe har funderat över anledningen och ser den kanske tydligaste förklaringen i den maktkamp som pågick mellan filosofer och de som ägnade sig åt fiktion, vem skulle egentligen ha folkets öra? Magnus Florin berättar den gamla myten om att Platon en gång faktiskt tänkte lämna in några tragedier till Dionysosfesten, då diktare tävlade mot varandra, och att han var övertygad om att vinna men mötte Sokrates på vägen. Efter att de hade samtalat en stund gick Platon hem och brände sina teaterstycken för att ägna sig åt filosofin i stället.

– Somliga skulle ju säga att han tog steget från konst till vetande, men jag ser det nog snarare som att han förde in teater och dikt i filosofin. Tragediförfattaren försvann, men diktaren bestod, och det under en period när filosofin ropade efter en form, säger Magnus Florin.

På andra sidan Slussen, sett från Dramaten, sitter Jan Stolpe i sin arbetslägenhet på Södermalm och är naturligtvis väldigt nöjd med att ha sprungit färdigt sitt litterära maratonlopp. Nu är han i full gång med nästa, som i jämförelse väl får betecknas som en halvmara: revideringen av 1500-talsförfattaren Montaignes Essayer som han översatte mellan 1986 och 1992. Med det i åtanke, planerar Jan Stolpe att återvända till Platon i framtiden?

– Nej, det tror jag inte. Arbetet med Platon har varit väl förspänt, bland annat har jag haft hjälp av fackgranskare. Montaigne var jag inte nöjd med, men jag är ganska nöjd med Platon, säger han.