–Utan filmlagen skulle polsk film inte finnas idag, säger Lukasz Barczyk.

Hans filmer är i skärningspunkten mellan David Lynchs Inland Empire och Bergmans kammardramer. Sedan vi sist träffades har Barczyk låtit skägget växa och med ett radband om handleden ser han ut som nidbilden av en bulgarisk munk – något som ger orden en lätt profetisk klang.

–Så känns det i alla fall nu, tillägger han, det har inneburit en sådan revolution.

Jag har stämt träff med Barczyk på en restaurang i centrala Warszawa för att han med sin kunskap om polsk filmkultur borde vara rätt person att fråga varför Polen prioriterar film. Han påpekar att 90-talets filmkris bör betraktas som ett undantag.

–Polacker gillar film, den är viktig en del av historien, och hur vi berättar vår historia. Under kommunisttiden måste vi ha varit världens största piratnation – även om man hade dåligt med pengar la man ner lite på flimrigt kopierade videoband. Och landets intellektuella har alltid varit involverade i filmen. Det finns en tyngd i filmkulturen.

Polens kris var djup – en brutal övergång från statlig filmproduktion till marknadsekonomi innebar ett decennium senare att biografkedjorna helst visade amerikanska storfilmer, och en dålig betalningsvilja till inhemsk produktion från dem som trots allt tjänade pengar. Så hur lyckades dåvarande kulturministern, vänstermannen och filmälskaren Waldemar Dabrowski, driva igenom en särskild skatt, dessutom riktad till konstärlig film?

Jag vänder mig till Polska filminstitutet. De är inhysta i ett gult trevåningshus i Warszawas gamla stad ett stenkast från kulturministeriet. Väggen i korridoren där jag ska träffa Robert Balinski, chef för samproduktionsenheten, är täckt med enorma stillbilder ur landets filmhistoria.

–Visst fanns det motstånd, framför allt från tv-bolagen, förklarar Balinski. De drev frågan till Högsta domstolen och stämde folk på kulturministeriet för att de hade överskridit sina befogenheter. Men bolagen förlorade.

–Även de liberaler som idag styr var kritiska, men nu har kritiken tystnat. Kanske för att pressen är god – och för att polsk film växer och mår bra.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: När lagen infördes gjordes mellan 10 och 20 polska filmer om året, som fick 800000 besökare. Ifjol var siffran 36 filmer – med 11800000 besökare.

–Av de siffrorna är en stor del stora kommersiella filmer, förklarar Martin Malatynski.

Vi sitter i kafeterian på filmskolan i Lódz där han basar över produktionsenheten.

–Polska blockbusters – romantiska komedier, action – kan inte få stöd av institutet, men räntefria lån. Från min horisont är det bra: fler filmer betyder jobb för eleverna, och en snabbare professionalisering. Och producenterna till konstnärliga filmer är nöjda, eftersom de ofta kan räkna med att få 50 procents insats från institutet – det ger en stabil produktion av olika sorters film.

Genom sitt arbete på skolan, grundad 1948 och en av Europas äldsta, befinner sig Malatynski nära Polens unga filmare. Det är dessa som främst tjänar på filmlagen: första- och andragångsregissörer kan få 70 procent av budgeten betald. Ifjol gick en sådan film, Självmordsrummet av 30-årige Jan Komasa, upp i 100 kopior och fick 900000 besökare.

Men Malatynski förklarar att de unga filmarna inledningsvis var tveksamma.

–De såg bara att samma gamla gubbar fick nya pengar. Hur skulle det hjälpa dem? Men de senaste åren har institutet skapat tillit genom att vara lyhörda. Man har öppna möten och man har bytt ut experterna mot nytt blod.

Yngre producenter är en bristvara i ett land där kommuniststaten agerade producent och det gamla studiosystemet som dirigerade pengarna delvis finns kvar. I Warszawa träffar jag dock 33-åriga Anna Wydra, en före detta ekonom som producerar dokumentärer. Hon förklarar hur dokumentärfilmen nu växer i landet:

–Tidigare var genren observerande och filmerna korta. Nu när det finns pengar att söka för att göra filmer till biograferna, börjar regissörerna lära sig det som i till exempel Danmark är en självklarhet – att konstruera dokumentären som en berättelse.

Janusz Glowacki är en av de intellektuella Lukasz Barczyk avser. Han är en av Polens internationell mest berömda dramatiker vars pjäser sätts upp i New York av John Madden.

Glowacki skrev den idag kultförklarade filmen Rejs 1970. Och nu har han skrivit manus till ett av den polska samtidens mest omsusade projekt – Andrzej Wajdas kommande film om Lech Walesa.

På anrika Hotell Bristol ger han mig mellan anekdoter om hur han brukade distrahera censorerna för att de inte skulle höra kontroversiell dialog på testvisningar en snabb översikt av hur det varit att arbeta med film, från 1968 till idag.

–Då fick vi pengar, men kunde stoppas av en nyckfull censor. Efter 1989 strandade filmer för att finansiärer drog sig ur. Men idag finns ingen censur och det finns pengar, stabilitet och trygghet.

Så, undrar jag, är dagens situation den bästa?

–Tveklöst – det finns ju inte längre några ursäkter att inte göra modig film i Polen, säger Glowacki med emfas.