För en månad sedan gjorde Jon Asp en genomgång av tillståndet i svensk film i Fokus (11/9). Asps slutsats var att filmer som Man tänker sitt och De ofrivilliga, som tycks ingå i en ny svensk våg, har tillkommit utanför det befintliga systemet – det vill säga utan mycket till stöd från Filminstitutet. Asp fick svar på tal från institutets vd Cissi Elwin Frenkel på Fokus hemsida där hon menade att det hela var lögn, och att filmerna fått miljonbelopp.
Ser man till ekonomiska faktorer har Elwin rätt – den enda kvalitetsmässigt intressanta film från senare år som inte har fått en spänn är Darling. Men det viktiga, tycker jag, är inte detta, utan det faktum att institutet faktiskt ljuger om sina intentioner. För ett par år sedan slog man på stora trumman för att det nu skulle göras färre filmer som skulle få mer pengar. Detta samtidigt som man internationellt och i Sverige kunde se hur allt fler gjorde som produktionsbolagen Plattform och Fasad – film utifrån sina egna visioner, för små summor.
I våras skrev jag en bok om den nya svenska filmen (finns bara på polska om någon skulle råka bli sugen) med frågeställningar om vad det är som har skapat den här vågen av filmer. Ett svar är den maktförskjutning som regionaliseringen har inneburit. Plötsligt kunde man få utvecklingspengar från andra håll än Stockholm och begreppet filmbranschen blev på ett bra sätt luddigare. Samtidigt blev det billigare och lättare att göra film digitalt. Båda faktorerna har gjort att man kan våga göra annorlunda filmer – de omtagningar Ruben Östlund tar på sig för att mejsla fram scener skulle bli dyrare om de inte gjordes digitalt. Dessutom har personer från konstområdet, som Måns Månsson, sökt sig till film – något vi väl kan tacka Marie-Louise Ekman för.
Filminstitutets roll i den här utvecklingen har varit mindre tydlig. De flesta filmer har fått utvecklingsbidrag (de är inte offentliga på samma sätt som produktionsstöd) eller i fallet med Man tänker sitt, stöd under postproduktionen. Samtidigt vill man likt Elwin – och i en märklig artikel i Expressen av Erik Helmerson (7/10) – påstå att den nya vågen är ett resultat av deras politik. Jag tror inte det. Jag är tvärtom helt övertygad om att filmer som Man tänker sitt och De ofrivilliga har gjorts trots mer pengar till färre filmer-mantrat, och inte på grund av det.
Nu borde Filminstitutet dra lärdom av framgångarna: utnyttja filmerna till att öppna dörren och stimulera regissörer in spe – gärna från hela det stora fält som rörlig bild är idag – genom nyskapande projekt som nedlagda Rookie.
Först då kan man veta att man har gjort allt för att även i framtiden kunna stoltsera med den spännande svenska filmen på världens filmfestivaler.
