Det blev Alfred Hitchocks Studie i brott (1958) den här gången, istället för den ständiga gamla kälkåkaren Citizen Kane (1941): Vart tionde år presenterar den brittiska filmtidskriften Sight & Sound sin 100-i-topp över filmhistoriens bästa filmer, denna gång framröstad av 846 filmkritiker. Och i år petades alltså Orson Welles ned från den förstaplats som han pöst på i fem decennier.

Något av en fluga i den technicolorerade segerdrinken blev det att en av skräckmästarens musor, Tippi Hedren, med huvudrollen i Fåglarna (1963) och Marnie (1964), samtidigt gick ut och antydde att Hitchock var ett ondskefullt troll som saboterade hennes karriär för att hon inte ville ligga med honom.

Skrapar man på ytan av det som verkar vara den grund varpå filmhistorien vilar, är det något som inte känns riktigt bra. Jag skulle föredra att någon gång få lägga den diskussionen åt sidan, men ändå: På topp-100-listan dyker Chantal Akerman upp som första kvinnliga regissör med Jeanne Dielman 23 Quai de Commerce 1080 Bruxelles (1975) först på 35:e plats.

Ingen vill väl ifrågasätta att Godard, Kubrick, Bresson, Eisenstein och Antonioni lyfts fram som förebilder och stilbildare. Men problemet med att denna kanon upprepas om och om igen är att den konserverar likhetstecknen mellan testosteron och begreppet kvalitet, även om det kanske inte är någon som uttryckligen vill ha det så längre.

Filmskribenten Melissa Silverstein har i vredesmod startat en egen omröstning på bloggen Women in Hollywood, där de bästa filmerna regisserade av kvinnor ska koras. Det är givande läsning, särskilt kommentarerna med förslag på filmer som också borde vara med i urvalet. En försynt (manlig) filmbloggare försvarar Sight & Sound med det vanliga argumentet att de flesta mästerverk genom filmhistorien har gjorts av män, eftersom kvinnor varit i minoritet i branschen. Det är naturligtvis sant.

Jag la själv, tyvärr, ingen röst på filmer av kvinnor i filmtidningen FLM:s omröstning om de bästa svenska filmerna som kommer i septembernumret (topp-10 avslöjas digitalt nästa vecka). Och enligt uppgift finns bara två filmer regisserade av en kvinnlig regissör med. För att liksom klimatkompensera kommer FLM att ha en stor intervju med just Chantal Akerman.

”Kom ihåg att såna här listor egentligen inte betyder någonting, men folk är ju tokiga i dem så vi kan lika gärna dra in kvinnor i leken”, skriver Melissa Silverstein om sin omröstning. Också sant, såna här omröstningar kan aldrig bli annat än en subjektiv sanning, och visst, jag tycker också det är kul. Men det är bättre att dissekera filmhistorien med vassare instrument.