Värsta gubbgänget. Så beskrivs ett 20-tal män och en kvinna från olika delar av svensk filmbransch som ända sedan i maj har suttit och förhandlat om vilka pengar som Filminstitutet ska få fördela i produktionsstöd för svenska filmer och villkoren för det.

Under fem månader har biografägarna med SF Bio som ensam gigant försvarat sitt privilegium att ha filmpremiärer före andra aktörer som tv- och vod-företag. Det har inte hjälpt att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths vallöfte 2010 var att ”åstadkomma en breddning av filmavtalet, så att fler parter är med och betalar – inte minst nya distributörer och visningsfönster”. Representanter för den nya tekniken har lämnat förhandlingsbordet.

Telia, Telenor och Tele2 gav upp redan före jul. Dessutom har Voddler som är en symbol för strömmad distribution av video on demand skuffats bort. Voddler ville tillgängliggöra hela det svenska filmarvet, men kunde inte gå in med stora pengar.

Klart är att alliansens filmpolitik har fått en allvarlig törn oavsett om avtalsförhandlingarna under onsdagen havererar eller ros i hamn. Filmavtalet blir inte tillräckligt modernt, har bland annat Film & tv-producenterna varnat. Idag är de visserligen tillbaka vid förhandlingsbordet, men missnöjet över att biografägarna bromsar nya tekniska alternativ var stort.

–Att filmavtalet är teknikneutralt är viktigt för oss. Vi tecknar inget avtal som går emot oss, förklarade Film & tv-producenternas ordförande Björn Rosengren med det något skämtsamma tillägget att förhandlingarna var i ett lika tufft läge som hos Carin Jämtin på Sveavägen 68.

Men för många av dem som skapar film är drömmen inte längre ett branschavtal. Allt fler efterlyser nu en helstatlig filmpolitik. Förebilden är Danmark där filmpolitiken inte villkoras av branschen. Enligt Dansk Filminstitut håller man biografägarna helt borta från filmpolitiken. Dansk film finansieras främst av staten och tv-bolagen.

I Sverige uttrycker filmare sin frustration allt tydligare. Oberoende filmares förbund lade förra veckan ut en annons på Blocket med rubriken ”Bortskänkes – defekt Filmavtal”. En djupare analys gör dokumentärfilmaren Jan Lindqvist som menar att en filmpolitik styrd av förhandlingar mellan stat och branschintressen över medborgarnas huvuden är ”odemokratisk korporativism” och ”borde förbjudas”.

Inför filmavtalsförhandlingarna hoppades kulturministern på en enad filmbransch, men läckor från förhandlingsbordet vittnar om skyttegravskrig mellan företrädare för ny och gammal teknik.

En källa berättar att ”biogubbarna” var sura på Telia som i sin reklam för VOD framställde dvd:er som något ohygieniskt – som barn har snorat på. Annat som har vållat missämja är uppgifterna om att illegal nedladdning förekom på Filminstitutet. Företrädare för traditionell distribution såg ännu ett skäl att diskutera piratkopiering, medan andra menade att ryktena om illegal kopiering på SFI var planterade. Trots bråken har förhandlaren Lennart Foss varit försiktigt optimistisk. Även om representanter för modern teknik försvann från förhandlingsbordet, tillkom traditionella. De regionala produktionscentren – Väst, Nord, Syd och Stockholm – har varit med i förhandlingarnas slutskede, liksom TV5.

Ändå är det under tisdagen ingen som väntar sig något annat än ”ett stympat avtal” – utan banbrytande teknikanpassning men med fortsatta branschpengar.

Kulturdepartementet, som inte vågat utesluta att förhandlingarna brakar samman, har en plan B – att införa en statlig filmpolitik. Faktum är att just en plan B vore önskedrömmen för många.

LÄS OCKSÅ: Dags att skrota svenska filmavtalet?

LÄS OCKSÅ: Digitaliseringen slår ut små biografer