–Boken tillhörde det förflutna, i ett slag förändrades allt. Jag känner mig som pånyttfödd.
Det är allt annat än en bubbelgumsrosa historia som skildras i Sapphires bok om Precious Jones, en 16-årig tjej som väntar sitt andra barn med sin pappa, det första fick hon när hon var 12.
Hon blir utkastad från sin skola och hänvisas istället till ett alternativt lärocentrum. Där lär hon sig att sätta ihop bokstäver till ord och får sina första vänner. Hon möter dessutom en lärare, Blue Rain, som uppmanar henne att fortsätta kämpa – även när Precious får veta att hon har hiv.
Boken är skriven ur Precious perspektiv, delvis på hennes egen dyslektiska prosa i den dagbok som Blue Rain uppmanar sin klass att skriva i varje dag. Kanske tack vare det framställs hon inte som ett offer.
Sapphire inspirerades till romanen när hon jobbade som lärare i Harlem under 1980-talet. Där mötte hon till sin förvåning många kvinnor som inte ens kunde alfabetet. Bland eleverna fanns en 32-årig kvinna som en dag berättade att hon hade en dotter på 20 år som hon hade fått med sin pappa.
–Det var som ett slag i magen. Allt syre i rummet tog slut. Hon sa det dessutom inför andra människor, som om hon hade accepterat det fruktansvärda i det, berättar Sapphire i ett frukostrum på ett litet hotell i Gamla stan i Stockholm.
Sapphire kunde titta på den unga, välformulerade kvinnan i klassrummet och undra: ”Varför sitter hon i den stolen och jag i den här? Varför är våra liv så olika?”
–Om och om igen stötte jag på sådana där historier, om än inte lika drastiska som hennes. Jag fick se botten av isberget, tidigare hade jag bara varit i närheten av toppen.
Sin bokbörjade hon skriva flera år senare och då för att visa en verklighet som hon upplevde att ingen annan tidigare hade gjort skönlitteratur av.
När Precious kom ut i USA 1996 reagerade en del på de detaljerade scenerna där Precious pappa våldtar henne. En del har anklagat Sapphire för att skriva negativt om svarta män. Då förklarar hon att romanen inte handlar om svarta män utan om ett svart barn som har råkat ut för allt det här.
–Utmaningen är att få resten av samhället att beröra det här ämnet, för incest förekommer även bland vita och asiater.
Sapphire ser sitt författande som högst politiskt. Hon slår ut med händerna och konsta- terar att det utifrån hennes bakgrund verkar fånigt att bara syssla med konst för konstens skull.
–Mitt liv blev inte bättre av konst för konstens skull. Mitt liv blev bättre av folk som Toni Morrison, Alice Walker, James Baldwin... De som skrev slavarnas berättelser var politiska. En del av den konsten överlevde, en del var så dåligt att det inte gjorde det. Men de ansträngde sig allihop. Det är som en stor middagsbjudning där alla har tagit med sig något och ställt på bordet. Jag har också bidragit dit.
När svarta amerikanska tjejer säger att de älskar hennes bok för att hon berättar deras historia känner Sapphire att hon har förändrat samhället en aning. Likaså när forskare berättar att hennes roman används i samtal med personer som har utsatts för incest.
–Det kom fram en vit kvinna, en ”fashionista”, och sa att hon aldrig skulle se på svarta, feta kvinnor på det sätt hon hade gjort tidigare. Hon sa att hon skulle se dem och inte bara stirra på dem. Tjejer som Precious har blivit synliga.
Trots det stretade Sapphire länge emot en filmatisering. Hon trodde inte att någon skulle lyckas göra en bra film av hennes debutroman. Dessutom hade hon fått höra att hon bara skrev om ”sådana där” erfarenheter för att tjäna pengar.
Efter att först ha nobbat även Lee Daniels är hon nu väldigt nöjd med hans filmatisering, tycker att både han och skådespelarna har gjort historien rättvisa och inte till den skräckfilm hon befarade.
Hon hymlar inte heller med att filmen har förändrat hennes liv. Hennes nu 14 år gamla bok ges ut på nytt. Hon har dessutom skrivit en andra roman som förlagen slåss om.
Innan vi skiljs åt kan jag inte låta bli att undra om hon har ångrat att hon inte lät sin bok bli film redan i slutet av 1990-talet.
–Men då skulle det ju ha varit över nu! Det är som en gåva! Först nu är jag redo att ta emot den. Tidigare hade jag bara sagt: ”Nej, nej, jag är inte värd det!” Nu säger jag: ”Tack! Tack! Tack!”
