Ella Lemhagen är bara 43 år men i filmbranschen är hon redan en veteran med självklar pondus (och en guldbagge, för Tsatsiki, morsan och polisen från 1999). Hon gick ut regilinjen på Dramatiska institutet 1991 och slog igenom 1996 med Drömprinsen – Filmen om Em, en hyllad ungdomsfilm som utspelade sig i en stiliserad villamiljö. Med den nya romantiska komedin Patrik 1,5 är hon tillbaka bland vältrimmade gräsmattor, perfekta rosenrabatter och karamellfärgade hus.

–Jag är väldigt fascinerad av den typen av miljöer – det på ytan perfekta. Jag har ingen egen relation till det, jag är uppvuxen i en studentlägenhet i Uppsala, men jag fascineras av hur de får tid till allt: att fixa i trädgården, sätta upp gardiner, spela krocket. De verkar ha total kontroll. Jag har ingen kontroll utom när det gäller mitt arbete.

I Patrik 1,5 uppstår sprickor i villa­idyllen när bögparet Sven och ­Göran flyttar in. Sven (Torkel Petersson) är en hårding som kommit ut sent i livet medan ­Göran (Gustaf Skarsgård) är en mjuk och barnkär. De har blivit godkända som adoptivföräldrar och väntar på sitt barn, men får en chock när adoptionspapprens ”Patrik 1,5” ­visar sig vara en homofob tonåring med kriminellt förflutet.

–Det var en klassisk premiss, två personer som väntar på en tredje och så är han en helt annan än de väntar sig. Jag är svag för klassiska grepp, säger Ella Lemhagen.

Det är en ogenerat romantisk film, full av längtansfulla blickar och bitterljuva ögonblick. Om filmen hade handlat om ett heterosexuellt par hade den lätt kunnat bli olidligt smetig, men med två män i huvudrollerna får man en annan frihet, menar Ella Lemhagen.

–Man kan ta ut svängarna mer än om det hade handlat om en man och en kvinna. Man kan använda klichéerna och det blir ändå intressant.

–Fast under repetitionerna jobbade vi bara någon session med det här med bögar och sexscener, under resten av tiden stod karaktärerna i fokus. Efter ett tag tänkte jag inte på att filmen handlade om ett bögpar – det kändes helt irrelevant.

Filmen aktualiserar svårigheterna för homosexuella att få adoptera i Sverige. Trots att lagen om homosexuella pars rätt att adoptera kom redan 2003 har inget sam­könat par ännu fått något adoptivbarn, med undantag för närstående­adoptioner (när en person adopterar sin partners biologiska barn). Ett av skälen är att inga givarländer accepterar homosexuella som adoptivföräldrar. Men Ella Lemhagen vill inte se sin film som ett debattinlägg.

–Det är svårt att gå in i adoptionsdebatten eftersom det blir en konstig diskussion om huru­vida homosexuella ska få ha barn. Homosexuella har alltid haft barn. Jag ville skildra en typ av ­familjer som alltid funnits.

–En familj är inte mamma, pappa och barn – det är en samling människor som älskar varandra och tar hand om varandra.

På fredag får filmen premiär på 34 svenska filmdukar. En tredjedel av dem ligger i storstäderna, och på grund av temat har Ella Lemhagen stött på en del motstånd i andra delar av landet.

–En del biografägare har varit tveksamma och sagt saker som ”vi är ju inte homofober men de som bor här är det och de kommer inte att vilja se filmen”. Men jag tycker att homofober ska gå och se den. Är man väldigt rädd för bögar så är man nog lite mindre rädd efteråt.

Vad hoppas du att publiken lämnar biografen med för känslor och tankar?

–Jag hoppas att man ska vara uppfylld av kärlek, att kärleken övervinner allt – oavsett förpackning.