Tom Ford gör sin debut som filmregissör med flmen En enda man. Colin Firth spelar mannen som i sorgen efter sin älskade letar efter meningen med livet.
Foto: Joel Ryan/AP, Melissa Moseley
Webb-tv
Modeskaparen Tom Fords debutfilm "En enda man" belönades med priset för Bästa skådespelare (Colin Firth) vid filmfestivalen i Venedig 2009. Filmen var även nominerad till Guldlejonet för Bästa film.
Först kommer hans ego.
–Väntar ni på mig? halvropar han med sin blida, affekterade röst, medan han med all sin spensliga skärpa intar lokalen bakifrån.
Kritvit skjorta, matchande näsduk, kolsvart slips och lika kolsvart kostym – provocerande fri från damm och veck. Redan innan han har satt sig till rätta på det tillfälliga podiet på BLT Market, en av New Yorks förnämsta restauranger, har Tom Ford klart markerat att här är det han som bestämmer. Modeikonen har kommit för att tala om sin ovanliga och egenfinansierade debut som regissör av filmen En enda man. Men vi möter honom samtidigt som regissören bakom Tom Ford själv.
Han hinner bara sitta en kvarts sekund och säga heeeeej, innan han hoppar upp igen:
–Åh, jag känner mig så liten här, säger han och går på jakt efter en kudde.
–Mmmm, mycket bättre, man kan ju inte sitta på presskonferens och känna sig liten, säger Ford och hinner bara halvvägs in i den första frågan innan han på nytt måste arrangera om ramarna:
–Åååh, kan vi inte vänta med de där bilderna? Jag kan helt enkelt inte koncentrera mig i det röda ljuset.
Tom Ford är modellen som enligt hans egna uppgifter inte dög till att stå framför kameran, därför att han är alldeles för bossig.
–Jag ville vara den som bestämde och sade: Gå dit, gör så!
Med fräckt affärssinne och skarp blick knuffade Ford sig till toppen i den europeiska modeindustrin. Men djupt i honom har alltid funnits vad han beskriver som ett utpräglat behov av att en dag göra film.
–Mode och film är två helt olika uttrycksformer. Jag älskar det jag gör som modedesigner, men för mig har det alltid varit kommersiell konst. Inte min konst. Jag njuter av att skapa ting som kan förpackas och säljas och bäras. Det är en uttrycksform. Men den här filmen var något jag kände att jag var tvungen att skapa. Jag har alltid känt att jag har så mycket mer att säga än det man kan visa upp i annonser eller på en catwalk, säger Ford.
Debutfilmen En enda man är strömlinjeformad och lika skarpt skuren som Tom Fords egen perfekta kostym.
I en av filmens allra första scener ser vi den kylige, korrekte engelsmannen Colin Firth i huvudrollen som den livströtte universitetsprofessorn George Falconer klä sig inför det som George har planerat ska bli hans sista dag i livet, efter åratal av sorg över förlusten av livspartnern Jim. Den detaljerade påklädningsscenen leker med snitt, windsorknut, slipsnål och manschettknappar.
Men Ford säger att det där med stilen är bara ren förpackning.
–Alla frågar om det visuella. Det måste vara för att de vet att jag är modedesigner, och då tänker de att stilen är viktig.
– Men för mig var det viktiga historien och känslorna. Det är nyckeln. Jag har bara försökt använda stilen för att stärka karaktärerna. Man kan nog säga att det ser mycket kontrollerat ut på ytan. Men stil utan substans är ingenting, säger Ford.
Han skapade sitt eget filmbolag Fade to black 2005. Men just på grund av hans starka position i modevärlden tog det honom flera år att komma på vad som skulle bli hans debutfilm. Och han betalade själv de sju miljoner dollar filmen kostade.
–Jag letade efter något som passade för min första film. Men först måste jag ju komma på vad det var jag ville säga. Jag visste vem jag var som modedesigner. Men varför skulle någon vilja se en Tom Ford-film? Vad är det egentligen? Vad betyder det? Jag hade läst alla manuskript som cirkulerade i stan. Men eftersom jag är modedesigner skickade folk en massa ytliga, glatta, tjusiga historier utan substans. Och det fanns inte någon som riktigt talade till mig.
Men när Ford kom att tänka på en bok han hade läst som ung föll det hela på plats. Den homosexuelle författaren Christopher Isherwoods nyckelroman En enda man från 1964 framstod plötsligt som den enda historia den homosexuelle debutregissören kunde kasta sig över.
–Jag läste den när jag var 20, och då blev jag verkligen drabbad av karaktären George, som var så vackert beskriven och som verkade så äkta. När jag läste om den talade den till mig på ett helt annat sätt.
– Nu, när jag själv stod mitt i livet, läste jag historien om en man som inte kan föreställa sig framtiden. Jag hade själv just lagt en karriär bakom mig. Jag hade lämnat Gucci. Lämnat modet. Det var något jag hade lagt ner så mycket energi på, och plötsligt hade jag förlorat min identitet. Jag hade förlorat min röst i samtidskulturen. Jag kämpade för att finna mig själv. Och det var det som gav genklang. Jag har alltid varit mycket intresserad av andlighet, men jag hade under lång tid fullständigt försummat den sidan av mig själv. Det tror jag man mycket lätt råkar ut för i modebranschen, som hela tiden ser framåt. Materialism är helt ok, men den måste sättas in i sitt rätta perspektiv. Boken är så snillrik och handlar om att leva i nuet. Om att sätta pris på de små sakerna i livet och förhållandet till andra människor, säger Ford och håller ögonen stängda, som för att han inte ska bli distraherad av den brokiga skaran journalister framför honom.
Ford berättar beredvilligt att scenen där George noggrant arrangerar kläderna till sin egen begravning är en direkt kopia från ett självmord i hans egen nära omgivning. Bästa väninnan Charley (spelad av Julianne Moore) har inspirerats av Fords mormor – och förhållandet till henne liknar det som Ford har till många av sina väninnor. Fords egna hundar är med i filmen. Och nästan oavsett vilken scen man frågar om har den en referens till Fords eget liv. Flera av de drömaktiga flashbackscenerna från samlivet med Jim är också hämtade från regissörens egen vardag med pojkvännen Richard Buckley.
Och även om Ford insisterar på att En enda man inte är en bögfilm är han mycket medveten om att den visar ett homosexuellt förhållande som något helt normalt.
– Det händer fortfarande att en av mina vänner säger något till mig om min livsstil. Och jag tänker: min livsstil? säger Ford med en frågande viskning.
–Alltså, jag bor tillsammans med någon som jag älskar, och vi har varit tillsammans i 23 år. Vi lagar mat, vi grälar, han går ut med hunden, vi åker på semester. Jag vet inte riktigt. Alltså… Jag tyckte det var viktigt att bara visa det. Det är kärlek. Och kärlek är kärlek, säger Ford.
Han är märkbart stolt över sin debutfilm. Han säger att det föll sig naturligt för honom att glida in i den nya rollen som regissör. Även om han erkänner att han minsann är lika rädd för att pröva något nytt som alla andra. Att han är både generad och inbunden. Men att han också måste vara född med en sorts självtillit eller ambition, som betyder att han kanske alltid har kastat sig in i saker som egentligen har varit lite för stora för honom.
Därför hade han inte riktigt klart för sig att folk skrattade åt hans filmprojekt medan det pågick.
– Det är lustigt, för nu frågar ju alla hur jag reagerade när de skrattade åt mig. Men det hade jag ingen aning om då. Man säger visst om Hollywood att folk där kan charmera ihjäl en. Varje gång jag sade att jag ville göra en film så svarade folk: Ja, men det är ju häftigt. Så jag var inte alls rädd. Jag tänkte bara: Ja, jag ska göra en film. Nu säger de att folk skämtade om det. Men det hade jag ingen aning om då.
Och nu när filmen är ute och har blivit väl mottagen förklarar modets mästare att han hoppas kunna göra en ny film vartannat eller vart tredje år resten av sitt liv.
Men det där med kläderna är heller inte avslutat. När Ford reser sig från presskonferensen för att gå, ropar en journalist från tredje bänkraden för att fråga vad Ford har på sig idag. Han lägger huvudet lite på sned, som för att leta efter ett passande svar. Så lyfter han med ett kokett leende upp vänstra sidan på kavajen, där märket sitter:
– Den här är min.
Översättning: Bo Löfvendahl.
Filmen har Sverigepremiär den 19 februari.
