– Ursäkta, Mr Schnabel. Men vad är det egentligen ni har på er?

– Pyjamas!

Det är filmfestival i Cannes och Julian Schnabel svarar på frågor, såväl intelligenta som dumma – och så de som är en kategori för sig. Som när det, i strid med all logik, ser ut som att han faktiskt bär pyjamas klockan två på eftermiddagen, ute på Hotel Martinez mondäna terrass. Kunde det månne, mitt bland alla fashionistas och allt glitterati, vara en alldeles särskilt exklusiv kostym, som bara ser ut som en pyjamas? Men nej, det är alltså en pyjamas. Ett plagg han trivs i, sammanfattar han sakligt.

En fördjupad utläggning om nattsärkens dygnetruntförtjänster får anstå. Julian Schnabel, ­firad konstnär, rosad filmregissör, lebeman och hipster, har nämligen just världspremiärvisat Fjärilen i glaskupan. Att filmen gått upp just här, bland film- och kändisvärldens grädda, skulle nog ha roat upphovsmannen, den franske chefredaktören för Elle, Jean-Dominique Bauby, på vars bok den bygger.

1995, vid 43 års ålder, drabbades Bauby av ett slaganfall med diagnosen ”locked-in syndrome” som följd; bortsett från några grymtanden kunde han inte tala, bortsett från vänster ögonlock var hans kropp förlamad. På ”insidan”, däremot, kunde han tydligt registrera sin omvärld och lika klart och livligt formulera sina tankar.

Vilket alltså resulterade i en sällsam memoar, tillkommen under mödosamma förhållanden. En person läste långsamt upp alfabetet för honom gång på gång, ordnat efter den frekvens som bokstäverna vanligast används i franska språket, och vid ”rätt” bokstav blinkade Bauby.

Fjärilen i glaskupan kom ut i mars 1997. Ett par dagar senare gav Baubys hjärta upp. Då hade redan bokens förstaupplaga på 25000 exemplar sålt slut. Hans litterära insats, testamente om man så vill, ger en unik inblick i ett mycket specifikt tillstånd.

– Vad han gjorde är svindlande, reflekterar Schnabel. Vanligtvis talar inte de döda till oss från andra sidan graven. Men den här killen var ju liksom död och levande på samma gång. Och han föresatte sig att tala till oss från detta sitt unika… överläge, kan man väl bara kalla det. Att han sedan var van vid att skriva var ju ytterligare en styrka eftersom han verkligen var kapabel att formulera sig. Jag anser att gränsen mellan liv och död aldrig blir densamma efter honom.

Det är också värt att notera att Bauby själv, mediaräv in i det sista, lät meddela att han tyckte att det borde kunna bli bra film av detta. Inte omöjligt skulle han ha applåderat Julian Schnabel i rollen som iscensättare. De två hade i alla fall på sätt och vis redan interagerat, är Schnabel mån att notera. Han drar en historia med viss Hemingway-doft – något denne lätt hårdkokte och svårt Europaromantiske amerikan säkert är fullt medveten om.

– 1991 var jag i Nîmes på tjurfäktning. Bauby och hans flickvän satt precis bakom mig men det visste jag inte då. Hon berättade det senare. De funderade till och med på att presentera sig men kom sig aldrig för. Perfekt, tänkte jag. Då har jag en ursäkt för att ha med tjurfäktning i filmen. Sedan ber jag om arkivmaterial på tjurfäktningar. Gissa vad de ger mig? Exakt samma tjurfäktning, från Nîmes 1991. Det var min sons femårsdag så jag minns det exakt.

För Schnabels del har resan med Bauby varit kantad av personliga tillfälligheter.

Det börjar hos Fred Hughes, briljant grå eminens hos Andy Warhol och kanske mest känd för att tillsammans med denne bli beskjuten av Valerie Solanas 1967.

– Fred, en mycket god vän, fick multipel skleros. Han bodde på Rue de Cherche-Midi i Paris och där var jag ofta och hälsade på honom. När han inte själv kunde gå upp för trapporna så flyttades han till The American Hospital i Neuilly-sur-Seine.

– Jag flyttade tavlor och möbler och annat från hans våning till sjukhuset så att han skulle trivas. Till slut fick Fred flytta hem till sin lägenhet på Manhattan. Där låg han i sin säng i mitten av sitt vardagsrum. Jag brukade läsa högt för honom. Darren, hans sköterska, gav mig en dag en bok som heter Fjärilen i glaskupan. Läs den, sa han.

– Så dog Fred och några år senare fick min far prostatacancer. Dagen han dog var jag hos ­ honom. Han var väldigt rädd och jag lyckades inte lugna honom. Jag har i mycket gjort den här filmen för att komma tillrätta med vad som hände den gången och kanske också själv försöka greppa vad döden handlar om och innebär.

Vilket för oss till den slutliga, alltavgörande, tillfälligheten.

– Samtidigt som min far var sjuk dök ett manus upp hos min agent. Fjärilen i glaskupan, sa han, det låter som något om ­andra världskriget. Skulle inte tro det, sa jag. Och här är vi nu.

”Underskön, på gränsen till det farliga”, skrev en recensent i Cannes om filmen, där en svårförglömlig Mathieu Amalric omges av en handplockad toppensemble av franskspråkiga skådespelare samt ingen mindre än Max von Sydow, som i några korta scener levererar en varmt solid prestation som Baubys åldrige far.

– Men man ska inte låta sig ­luras. Alla ålderstecken som Max visar upp i filmen är rent agerande. Mannen är både kärnfrisk och urstark, med händer som baseballhandskar. Jag var så glad att ha med honom och han var väldigt glad för rollen.

Vilket Max von Sydow själv har bekräftat vid flera tillfällen; detta manus var det bästa han fått på många år och Schnabel en av de mest spännande regissörer han haft tillfälle att arbeta med.

För det har ju tveklöst gått och blivit en filmman av avsevärd kaliber av den så etablerade målaren. En logisk process, enligt honom själv.

– Det finns en sida av mig som inte behöver förklara något. Den får utlopp i måleriet. Men jag har också alltid haft en lust att berätta historier med en början, en mitt och ett slut. Nu har jag gjort tre filmer och jag lär mig hela ­tiden. När jag gjorde Basquiat så höll jag mest på att återuppfinna hjulet. Det är inte längre nödvändigt.

–Jag litar på min instinkt, repeterar inte med skådespelarna. De kan sina repliker och har förberett sig, det räcker. Sedan är det bara att köra, gärna ta lite risker. Jag är så trött på att hela tiden se samma saker. Jag vill göra film som folk kommer ut ifrån och säger ”Gosse, det var som om en helt ny dörr öppnades!” Till och med i en klaustrofobisk berättelse som denna.