Betyg: 3 av 6

Richard Mathesons banbrytande roman från 1954, I am legend, utspelar sig i en framtid då vampyrer har tagit över jorden. ­Anledning: ett virus har utplånat 90 procent av mänskligheten. ­Övriga är vampyrer. Utom Robert Neville. Han är fortfarande sig själv och på desperat jakt efter ett medel att bota vampyrerna, alternativt ett gift att förgöra dem med eftersom de å sin sida jagar honom. Vitlök, speglar, solljus och spetsiga pålar figurerar därmed friskt.

Ungefär så filmatiserades romanen 1964 med Vincent Price under titeln The last man on earth. 1971 kom The Omega man med Charlton Heston och vampyrerna utbytta mot albinos. I senaste versionen möter vi ett slags zombies mot Will Smith på ett enastående ansiktssänkt Manhattan (som han kallar ”ground zero”).

Helt ensam är han förresten inte (och var inte heller i boken), tack vare hunden Sam. Med henne (Sam är kort för Samantha) talar han till som en människa, ungefär som Tom Hanks gjorde med sin boll i Castaway. När han inte letar överlevande eller testar botemedel i sitt townhouse i Greenwich Village jagar han hjort vid Times Square och spelar golf nere vid Hudsonfloden. Allt medan zombierna lurar i mörkret.

Det är bitvis riktigt imponerande – i cirka en timma. Sedan börjar det gå på tomgång med alla chockeffekterna och de snart lätt tjatiga zombierna. Dumdristiga manusfriheter – och förmodligen för många om­redigeringar – både lämnar hål och känns ologiska. Slutet är lite av ett jaha… snarare än det wow! som ­boken så effektivt lyckas med.

Faktum är att psykedeliska Charlton Heston-versionen nog är den bästa hittills. Eller, varför inte, filmversionen av barnboken Palle ­ensam i hela världen, berättelsen som får sägas vara pappa till hela genren. Visserligen utan zombies, men Palle äter massor av godis, kör spårvagn och flyger i ett plan hela vägen till månen. Klart legend, det med.