Betyg: 5 av 6

Framgången för Högläsaren beror på att den lyckas föra en både personlig och principiell diskussion om skulden efter andra världskriget, som inte bara angår tyskar utan oss alla genom att ställa frågan: Vad skulle du ha gjort? Efter många års förberedelser har Stephen Daldry, som fick en världssuccé med filmatiseringen av Michael Cunninghams roman Timmarna, med hjälp av David Hares manus nu känsligt, men kanske en smula för respektfullt, överfört The reader till film.

Vi befinner oss i 50-talets Västtyskland när nazismens brott ansågs avklarade med de avslutade Nürnbergrättegångarna mot partikoryféerna och en ny ung generation är i full färd med ett bygga upp ”det västtyska undret”.

15-åriga gymnasisten Michael Berg, spelad av nästan lika unga David Kross är full av framtidsförhoppningar. Äntligen frisk efter en längre tids konvalescens efter gulsot möter han av en slump spårvagnskonduktören Hanna, dubbelt så gammal som han, men vacker och sensuell på ett rakt och öppet sätt. Hon tar initiativet till ett sexuellt förhållande som blir en omvälvande upplevelse för honom. Hemma och i skolan är han fortfarande en oskuldsfull pojke, i Hannas armar en ung och stark älskare.

Temat - det frigörande sexuella mötet mellan studenten och arbetarflickan/den mogna kvinnan klingar inte obekant i filmhistorien. Minns filmerna Hets och Hon dansade en sommar och Bo Widerbergs Lust och fägring stor. Men det är inte klass och ålder som främst står hindrande i vägen för de älskande här. Det är något annat.Hanna bär på en hemlighet, i hennes tycke så förödmjukande att den till varje pris måste döljas, men som vi så småningom kan gissa oss till när hon ber Michael att läsa högt för henne, inte bara böcker utan även kartor och menyer. Men den hemligheten visar sig dölja en mycket större hemlighet i hennes liv, som ingen ens anar. Att den finns där tyder Hannas idoga tvättande, skurande och badande av sig själv och Mikael på. Den trånga lägenheten tas upp av ett enormt badkar, vars varmvattenberedare alltid står på. Något måste tvättas bort.

Kate Winslet har skalat av sig all glamour i rollen som Hanna. Hon är vacker på ett renskurat och naket vis i enkla bomullsklänningar. Samtidigt som det hela tiden finns något avvaktande i hennes blick, en slutenhet i kroppsspråket. Bara i kärleksakten ger hon sig fullt och helt hän.

Hannas oåtkomlighet är det mörka nav filmen och huvudpersonen rör sig runt. När hemligheten avslöjas långt senare på 60-talet blir den en katastrof inte så mycket för henne som för honom.

För den egentliga huvudpersonen i denna historia är inte Hanna utan Michael, som vuxen spelad av Ralph Fiennes, något av en expert på att spela fram inre smärta. Det är genom hans ögon vi upplever det ödesdigra mötet med Hanna som för evigt kommer att prägla hans liv. Genom Hanna blir han inte bara vuxen som man, han blir också del av i sitt lands mörka förflutna. Han inser att han inte längre, som hans generationskamrater tror, kan stå utanför det som skedde.

I boken hörs hela tiden Schlinks resonerande röst, filmen bärs upp av bilderna. Winslet insats är fantastisk, något den oerfarne David Kross ändå lyckas matcha. Ändå saknar man orden på slutet. Det är inte alltid långa blickar är tillräckligt talande.

Filmen liksom boken avhåller sig från att iscensätta andra världskriget, vilket är en styrka. För detta är inte en historia om att välja mellan att antingen fördöma eller förlåta. Istället för att komma med svaren ställer Schlink de obehagliga frågorna om lag och moral och sätter sin och vår egen förlamning inför det ohyggliga under belysning.