Betyg: 3 av 6
”Hur kan samma grej hända samma kille så många gånger?” skojade Ben Stiller i fejk-trailern Die hard 12: Die hungry redan i början av 90-talet. Och att det år 2007, mer än tio år efter Die hard 3, skulle vankas ytterligare en uppföljare, där John McClane ännu en gång skulle vara tvungen att ta hand om ett gäng bångstyriga terrorister, kom inte som en odelat glad överraskning ens för oss hardcore-fans. Och mycket riktigt; att se Die hard 4.0 är som att se sitt favoritband återförenas på scenen femton år för sent. Det känns meningslöst, även om det aldrig blir direkt pinsamt och är hyfsat underhållande.
Det börjar i New York men vi förflyttas snabbt till nationens hjärta, Washington D.C. USA:s infrastruktur befinner sig nämligen under attack, på självaste nationaldagen, och den här gången är de onda killarna inte tyskar utan amerikaner. Men inte den vanliga, hyggliga sorten, utan rättshaverister som citerar Lenin och sitter på farligt stora kunskaper om datasäkerhet. Till sin hjälp har de franska (!) legosoldater. Man får väl vara tacksam för att terroristerna inte är muslimska fundamentalister, och det är lite sympatiskt att chefen för FBI har arabiskt utseende (även om Cliff Curtis i själva verket är maori.)
John McClane blir indragen när han ska köra en misstänkt hacker till FBI-högkvarteret. Matt Farrell (Justin Long) är ovetandes inblandad i tidernas största dataintrång och står på terroristernas dödslista över medarbetare som vet för mycket. Det blir alltså ingen picknick för John McClane. Han får agera livvakt, och när helvetet bryter lös befinner han sig snart i frontlinjen. Han går, som vanligt, på instinkt medan myndigheterna står handfallna. Han kan visserligen ingenting om ”dataskiten” men som vanligt visar sig råstyrka och sarkasmer vara ett utmärkt vapen mot allehanda terrorverksamhet.
För vem har man då totat ihop denna lilla historia? Tja, för alla som är beredda att köpa biljett. Filmen har anpassats till åldersgränsen PG-13, vilket innebär att ”fucker” i klassiska repliken ”yippie-ki-yay, motherfucker” drunknar i en skottsalva. Kopplingen till de tidigare filmerna avhandlas pliktskyldigt. Ingen nämner John McClanes bragd i the Nakatomi Building, det skulle ju bara bli förvirrande för de kids som ser filmen för att de gillar Len Wisemans goth-action-spektakel Underworld och Underworld: Evolution. Ingen av dessa kids skulle betala för att se Bonnie Bedelia, 59, i rollen som John McClanes ex-fru Holly, så Mary Elisabeth Winstead, född -84, har tagit över rollen som den argsinta kvinna McClane måste försonas med – hans dotter Lucy.
Bruce Willis har sällan svettats så här mycket: Han hivar en bil mot en helikopter så att den exploderar. Han blir jagad av ett stridsflygplan när han kör långtradare på motorvägen. Han ser ganska trött ut redan efter de inledande explosionerna, men det största problemet är att Bruce inte verkar ha speciellt kul. Det typiska käftandet mellan McClane och hans chefer, och mellan McClane och terroristerna, är nedtonat. Replikerna är inte direkt vassa. Hela biten med den missförstådda polisen som tar revansch genom att rädda världen har liksom glömts bort.
Man gör visserligen en grej av att McClane inte är någon ungdom längre, han är pappa snarare än make och Justin Long får ta över alla känslomässiga reaktioner – han är livrädd nästan hela tiden. John McClane har ju varit med om för mycket för att kunna bli riktigt berörd igen. Tyvärr smittar den känslan av sig.
