Webb-tv
Vinnare av Golden Globe för bästa utländska film och nyligen även de amerikanska filmkritikerna National Society of Film Critics pris. Oscarnominerad Best Foreign Language Film!
Betyg: 6 av 6
Ett gäng blåsvarta hundar med hotfullt glimmande ögon och käftar rusar fram på en nattlig gata över vilken en svavelgul himmel välver sig. Så börjar Waltz with Bashir. Det visar sig vara en återkommande mardröm som en av Ari Folmans medsoldater drömmer efter att ha varit med om Israels invasion av Libanon den 6 juni 1982. Kriget började efter att den israeliska ambassadören i London utsatts för ett mordförsök och PLO (felaktigt) anklagats för dådet.
Att ingen kommit på detta geniala grepp tidigare, tänker man, att göra en animerad dokumentär, där man kan iscensätta drömmar och minnen utan att begränsas av tillgången på arkivmaterial eller efterkonstruktioner. Man kan också vända på resonemanget. Utan denna fria form hade Folman säkert inte kunnat tränga så djupt ned i sitt och sina generationskamraters gemensamma trauma.
Han upptäcker till sin häpnad att han själv inte minns något från invasionen – den är helt borta. Så börjar en plågsam utforskning av hans eget och andras inre landskap för att foga ihop vad som hände de där dagarna när unga israeliska soldater intog Beirut.
Folman har med hjälp av animatören David Polansky valt en mollstämd färgskala med gråblått, svavelgult och blodrött för att skapa en på samma gång hotfull och drömsk atmosfär. Människor och miljöer är realistiska men i drömmarna och minnena växer eller förminskas de. Som när en av Folmans stridskamrater ombord på båten på väg mot Libanon ser en enorm naken kvinna stiga upp ur havet och föra bort honom på sin mage.
Folman söker upp flera av sina gamla stridskamrater, vi ser dem växelvis som unga oförstörda 19-åringar och trötta medelålders män. Ingen har gått genom livet omärkt av kriget.
Så småningom börjar även Folman drömma om havet. Han träffar en psykolog som frågar: ”Du vet väl vad havet står för? För fruktan och rädsla.”
Det bortträngda minnet visar sig handla om vad de kristna falangisterna gjorde med de palestinska flyktingarna i lägren Sabra och Shatila.
Den utlösande faktorn för falangisterna var mordet på deras idoliserade ledare Bashir Gemayel precis innan han skulle tillträda som president 1982. Nästa dag, den 15 september, ockuperade Israel västra Beirut och den 16-17 september gick falangisterna in i de palestinska flyktinglägren som vedergällning för mordet på Bashir.
Det är honom filmens något kryptiska titel syftar på. Den kan tolkas som Israels okritiska samarbete med falangisterna men den är också en konkret scen i filmen, när en israelisk soldat utför en dans medan han skjuter vilt omkring sig på Beiruts gator.
Det var inte israelerna som utförde massakern, men de förhindrade den inte. De stod vid sidan om och lät den ske.
För Folman liksom hans medsoldater var de scener som utspelades framför deras ögon bara allt för välbekanta. De hade alla hört sina föräldrar och släktingar berätta om hur kvinnor och barn fördes bort mot ett okänd öde under andra världskriget. Hur en överlägsen armé av beväpnade män gick in i städer och byar och mejade ned hjälplösa civila. Ari Folman drar själv parallellen till upproret i Warszawas ghetto där judarna slogs till sista man mot nazisterna.
Så växer filmen till ett rekviem över den bekväma men oförlåtliga glömskan.
Det har tagit tjugo år för Ari Folman att närma sig det han var med om i Libanon. Kommer någon att orka göra en film om vad som hände i Gaza, där hela världen stod vid sidan av och såg på?
