Webb-tv
Musikvideoregissören och fotografen Anton Corbijns debutfilm Control fick ett strålande mottagande efter premiären i Cannes.
Betyg: 5 av 6
Det är svårt att göra film om kända människor. Publiken har sina krav på autenticitet samtidigt som filmen ska vara ett självständigt verk. Anton Corbijn brottas med en del av det här i sin regidebut om Joy Divisions sångare Ian Curtis. Och då inte främst med publikens krav, snarare verkar den allvarsamme rockfotografen ha formulerat stränga budord åt sig själv, för att göra sina egna minnesbilder av Joy Division och Manchester rättvisa. Här finns en strävan efter att vara ”objektiv” och att alla inblandade ska få lite ära och upprättelse.
Corbijn lyckas ändå kapa många förtöjningar som andra hade snavat på, så att Control kan lyfta på det sätt som den faktiskt gör. Han har några trumfkort på hand; sin trygghet i bildberättandet, det faktum att han var där när det begav sig och sin passion för musik.
Corbijn och hans fotograf Martin Ruhe presenterar bländande vackra, svartvita bilder med monumentala kvalitéer som passar Joy Divisions frustrerade men dynamiska energi: Att New Orders medlemmar gett grönt ljus till att använda originalmusiken är förstås avgörande för filmens styrka. Corbijn växlar i princip mellan närbilder och majestätiska tablåer och undviker snabba klipp, vilket får det tråkigaste höghusområde att se tjusigt ut och ger det hela en lite pampig inramning.
Control är baserad på Curtis änka Deborahs biografi Beröring långt inifrån, men boken är inte, helt rimligt, den enda källan till inspiration. Ändå saknar man pusselbitar. Corbijn hoppar till exempel över mindre smickrande drag hos Ian Curtis, som manipulerade och kontrollerade sin flickvän från första dejten. Sam Riley gör en helgjuten rolltolkning och till och med sjunger rätt men han hade kunnat få lite mer svärta att jobba med. Control hade vunnit på en sådan nyansering. Att Ian Curtis mest av allt var en ledsen pojke som ville att alla skulle må bra hade ju framgått ändå.
Om man släpper verklighetssargen är det svårare att bli besviken. Control handlar ju om musikens magiska sprängkraft i det dystra, nedgångna England. Men störst av allt är kärlekshistorien, så småningom triangeldramat som Corbijn placerar i förgrunden. När Ian Curtis träffar belgiskan Annik Honoré på en turné blir han blixtkär. Men hans brådmogna skuldkänslor, epilepsin, depressionen och paniken inför den stundande USA-turnén får till slut självmordet att framstå som den enda utvägen.
Visuellt är Control ett mästerverk. Slutbilden när krematoriet mot bakgrund av böljande kullar låter sin svarta rök stiga uppåt och bli ett med himlen är klassiskt vacker och provocerande på samma gång.
Se även: 24 hour party people av Michael Winterbottom, Velvet goldmine av Todd Haynes.
