Plötsligt har det blivit fullt acceptabelt att gilla filmmusikaler. Det var inte länge sedan min svaghet för Vincente Minnellis färgsprakande Gigi möttes av lätt höjda ögonbryn eller min förälskelse i Maria i Sound of music var orsak till skrattsalvor. Nu är det inte längre larvigt att gilla filmmusikaler det är ett måste.
Trenden började förra året med von Triers Dancer in the dark och följs nu upp av Baz Luhrmanns Moulin Rouge. De är båda moderna musikalmelodramer, oändligt sorgliga berättelser ackompanjerade av modern musik, och de vilar båda tungt på sitt arv från den klassiska hollywoodmusikalen. I båda filmerna har faktiskt en melodi ur Sound of music en viktig funktion. Men där sinar jämförelserna. För medan von Trier och Björk utifrån klassiska grepp skapade något alldeles unikt, fängslande och frånstötande på samma gång, nöjer sig Baz Luhrmann med att utifrån klassiska grepp skapa någotÉ tja, klassiskt om än förklätt att förföra den rastlöst zappande MTV-generationen.
Det är Paris och det är sekelskifte, det pågår en bohemisk revolution bland de fattiga i Montmartre, där Toulouse-Lautrec och hans konstnärsbröder sjunger frihetens, sanningens och kärlekens lov. Centrum för dessa aktiviteter och ett modernismens monument är Moulin Rouge, nöjespalatset där rika och fattiga, höga och låga beblandar och roar sig natten lång. Hit kommer den unge engelsmannen Christian (Ewan McGregor) med ett romantiskt sinne och författarambitioner för att leva och förverkliga sina drömmar.
Det dröjer inte länge innan han som en bokstavlig skänk från ovan får chansen att sätta upp en pjäs och ytterligare några minuter bara innan han är handlöst förälskad i Moulin Rouges klarast lysande stjärna, kurtisanen Satine (Nicole Kidman). För att Christians kärleksdrama ska kunna sättas upp är de dock beroende av finansiering från en hertig som bara kräver ett i gengäld: ensamrätten till Satine. Slutet på denna närmast arketypiska historia om förtärande svartsjuka och oövervinnerlig kärlek är oundvikligt, tårdrypande och avslöjat redan i filmens inledande minuter. Men så är historien om Christian och Satine inte heller mer än en förevändning för regissören att iscensätta ett sällan skådat fyrverkeri av sprakande färgbilder till tonerna av ett ändlöst flöde av klassiska hitlåtar. Det blir en förförisk hyllning till allt som glimmar på ytan, en postmodernistisk väv av referenser till vår västerländska populärkulturella skattkammare där Marilyn, Beatles, Nirvana och Vanessa Paradis har sina självklara platser och där Kylie Minogue som en Tingeling svävar kring och sprider glittrande sagostoff.
Moulin Rouge är, precis som namnet på showen man arbetar med i berättelsen, ”Spektakulär, spektakulär” och en visuellt fulländad uppvisning i mise-en-scène. Både Ewan McGregor och Nicole Kidman är som gjorda för sina roller han som naiv drömmare, hon som förförerska och offer. Kulisser, kostymer och smink ner till minsta diamant är genomtänkt och bländande. Men där tar det slut.
Bakom kulisserna, under kostymerna, finns ingenting. Inga komplexa karaktärer eller intressanta konflikter. Kärlekshistorien mellan Christian och Satine, som kunde ha varit så gripande, försvinner mellan ironiska blinkningar, och identifikationen, som utgör melodramens viktigaste grundsten, tar slut där All you need is love tar vid. Redan inramningen av filmberättelsen, omgärdad av röda sammetsdraperier och ledd av en dirigent, gör klart vad det handlar om; att det bara är på låtsas, att allt är show. I egenskap av filmmusikalfantast tillika melodramslukerska som är utled på ironi tycker jag att det är lite tråkigt att inget får vara på riktigt. Inte ens på film.
